"Det är inte konstigt att vita, smala tjejer älskar sig själva"

Då och då kommer det reklamkampanjer och blogginläggdär vita, smala kvinnor deklarerar hur de älskar sina kroppar. Vi bombarderasmed bilder på kvinnor med en väldigt specifik kroppstyp som presenteras som detnaturliga, avslappnade och som ska representera en mångfald av olika kvinnorsom är bekväma i sin egen kropp.  Innanjag börjar problematisera såna här initativ vill jag understryka att jag enbartser det som positivt och bra om fler tjejer är nöjda med sin kropp och skiter isamhället. Min kritik kommer alltså inte handla om individer eller individuellaval men jag vill ändå lyfta varför initiatic som dessa är problematiska och imånga fall exkluderande.

Vita, smala tjejer är idealet isamhället. Det är den kroppen som eftertraktas och det är utefter den kroppenalla andra kvinnliga kroppar döms (transpersoner döms ännu hårdarekring att passa in i normen för hur en kvinnokropp ska se ut). När vi dågång på gång ser kampanjer, blogginlägg och reklamsatsningar som ska visa upp“den naturliga och oretuscherade” kvinnliga kroppen så är det alltid sammaideal som reproduceras om och om igen. Vita, smala tjejer som visar upp bilderpå sin kropp och deklarerar hur de älskar den!

Men alltså, är det verkligen sånormbrytande? Är det en sån chock att folk som passar in i det rådande idealetfaktiskt är nöjda med sig själva och alla fördelar det för med sig? Lindexlanserade för ett tag sedan en kampanj där deras egen personal fotades medsyftet att visa upp olika BH storlekar.

Samma sak här, vita, smala kvinnorrepresenterar mångfalden och hyllas för det. Det är just i hyllningarna detskaver och blir skevt, inte att kvinnor oavsett utseende och storlek är nöjdamed sig själva. Problemet är att bara en viss storlek och utseende får varanöjda med sig själva. Den tjocka, den rasifierade, den normbrytande kroppen fåraldrig synas eller representeras, får aldrig vara nöjd. Rasifierade och tjockakvinnor förväntas inte vara nöjda med sig själva och representeras därföraldrig i kampanjer. 

När den normbrytande kroppen tar plats, när tjocka kvinnortar plats och deklarerar att de är nöjda med sig själva så blir det sällannågra hyllningar. I stället får en höra att ens utseende är ohälsosamt ochreproducerar osunda ideal. Dessa kvinnor för utstå hat och hån på grund av hurde ser ut. När rasifierade försöker vara nöjda med sina kroppar så är detenbart ett sidospår och inte representativt för hela samhället. Deras kropparmöts av rasism och i många fall hånas deras kroppar för att de inte ärönskvärda. Normsnygga kroppar lyfts och hyllas för  i en redan hylladvärld medan andra exkluderas och förväntas hata sig själva.

Ett annat problem är det här med attlägga ut bilder på sig själv eller skapa reklam där normsnygga tjejer deklarerarhur de älskar sin kropp och är så nöjda med sig själva. Tja, om du är smal,snygg och vit så kanske det inte är så långt dit eftersom hela samhället redanbekräftar och hyllar ditt utseende? Jag ser hur såna bilder triggar unga tjejeroch kvinnor till att  bara må sämre. Det hänger ihop med att om vi barafår se hur ett visst utseende är naturligt och oretuscherat, hälsosamt, frisktså kommer tyvärr inte bilder på fler smala, vita och nöjda tjejer hjälpaeftersom de flesta kvinnor faktiskt inte ser ut på det viset. Även om en nu serut som kvinnorna i reklamkampanjerna som älskar sig själva så kanske en intemår bättre av att ständigt se folk älska den kropp en själv hatar och självmisslyckas med att älska naturligt.

Amra Hasanov
Feminist och bloggare på amrahamra.wordpress.com