"Vem för de mindre värda människornas talan?"

Som alla vet finns det människor som är mindre värda. I somligas ögon alltså. Men alla får inte plats i det offentliga rummet.

Då tänker jag till exempel på de som är funktionshindrade och har ett arbete. Särskilt kvinnor. Man pratar ändå hyfsat mycket om de som är funktionshindrade och inte har arbete. Många ESF-projekt pågår för att hitta sätt att ge möjligheter till de som står långt från arbetsmarknaden och där ingår många olika grupper varav funktionshindrade är en. På vissa håll med gott resultat också. Kanske för att det är en del av arbetslinjen. Att leva är att arbeta. Att arbeta är att leva. Men väldigt lite diskuteras om hur det är att vara på en arbetsplats när man har ett funktionshinder. Under politikerveckan hittade jag i alla fall ingen som skulle prata om detta.

Då är det ändå en fråga som är alarmerande. Över 39 procent av alla kvinnor med funktionshinder är mobbade, kränkta eller trakasserade på arbetsplatsen, enligt SCB 2012. Efter att kommunen och arbetsförmedlingen med flera har gjort en bra insats så att fler får möjlighet att arbeta på en arbetsplats så kommer två av fem att bli mobbade. Hur stor är chansen att den funktionshindrade slutar sitt arbete då? 

Det är också intressant att det är samma statistik oavsett födelseland. Kvinnor med funktionshinder som är födda utomlands kommer bli trakasserade på sin arbetsplats precis lika mycket som kvinnor födda i Sverige.

Hur mycket utbildningsinsatser, lobbying och marknadsföring gör kommuner och arbetsförmedling för att förhindra detta? Att döma av politikerveckan i Almedalen så är varken politiker eller påverkansorganisationer med på banan.

Jag tänker även på de som inte är fast förankrade i Svenska samhället. Uteliggare, bärplockar, pavee och romer för att nämna några. Nyligen pekade en butikschef ut en folkgrupp som mer benägna att ”snatta” och lät därför inte någon med liknande utseende växla pengar i butiken. Polisen uttalar sig officiellt om att irländska asfalterare (pavee) är speciellt lömska att förhandla med så det ska man akta sig för. Socialsekreterare runt Sverige tampas med människor som tältar för länge på en och samma plats. En biljett hem till Rumänien eller annan plats samt hot om avhysning löser detta lilla problem. Bärplockare blir utnyttjade av snikna företagare och då borde vi ”stänga gränserna”. Lätt som en plätt. 

Vem för deras talan? I Almedalen och i alla kommuner runt Sverige? Kan man föra någons talan som man aldrig har talat med? 

Vem för de mindre värda människornas talan?

Johan Svensk, Ordförande Miljöpartiet Haninge