Sverige är världens mest sekulariserade land. Ingenstans i världen tros det så lite på Gud och andra väsen som just här. Vi är också en nation byggd av jantelagen med en stark konsensuskultur. Ingen ska tro att de är bättre än någon annan, stick för bövelen inte ut. Alla ska vara lagom olika.
Därför är det ganska fantastiskt att vi faktiskt har ett kungahus här. För vad är den absoluta motsatsen mot att inte sticka ut och vara lagom om inte kungar, prinsessor, häst och vagn och folk som blåser fanfar med plym på hjälmen? Sveriges monarki är en av de äldsta av de existerande monarkierna. Vi har haft kungar här minst sedan 1000-talet och fram till Gustav Vasa år 1554 valdes kungarna. Därefter har vi haft arvkungadöme. Men Vasa gjorde också något annat. Han delade makten mellan kungen och riksdagen, vilket den fortsatt varit med några undantag ända fram till i dag.
Republikanerna, som oförtrutet kämpar på sedan 60-talet med ynka 15 till 20 procents stöd ungefär, brukar ha som främsta argument att kungen inte väljs. Att det därför inte är förenligt med en modern demokrati att ha kung. De ”glömmer” klädsamt bort det faktum att riksdagen 1975 i och med den nya regeringsformen kunde avskaffat monarkin. Men en majoritet i riksdagen, inklusive Olof Palme själv, valde att behålla den samtidigt som man avskaffade alla maktbefogenheter. Så dagens monarki är ett resultat av ett demokratiskt fattat beslut av vårt valda parlament.
Att hävda att det odemokratiskt för att man inte gillar resultatet av beslutet är samma sak som att kräva nya folkomröstningar varje gång ens egen sida förlorat. Den andra stora stenen i skon på valfri grinig republikan är pengarna. Det är ju så dyrt med kungahuset. Över hundra miljoner kronor kostar kungen varje år. Man vill gärna säga att just kungen kostar så mycket för att ni alla ska få bilden av en liten trind kung i mantel och krona som simmar runt i en pool med pengar. I själva verket går majoriteten av apanaget (129 miljoner kr 2014) till att driva de tio kungliga slotten och de 200 anställda på Hovet. Mycket av kungens kostnader är representation och resor, själva essensen av det jobb kungafamiljen gör. Av alla argument mot monarkin är nog pengarna det absolut sämsta. 129 miljoner kronor motsvarar 0,08 promille av statsbudgeten.
Och en president är knappast gratis. Finlands president kostar exempelvis årligen 120 miljoner kronor. Till det ska läggas kostnaderna för presidentvalet var sjätte år som kostar drygt 50 miljoner kronor. De lägger alltså mer pengar på sin statschef än vi gör. Dessutom är kungahuset ett fantastiskt varumärke för Sverige – enligt en värdering gjord av en varumärkesbyrå är värdet 5 miljarder. Och bröllopen som varit har blivit en extra inkomstkälla. Bara prylarna i samband med kronprinsessans bröllop omsatte 2,5 miljarder och 100 miljoner kronor drog Stockholms turistnäring in.
Men pengar är som sagt det allra tråkigaste argumentet. För det allra bästa skälet är att kungahuset ger folket i norr, som härdas av mörker och kyla, där ingen helst ska sticka ut, i landet där ingen längre tror på någonting, en gemensam symbol. Fast förankrad i över tusen års historia ger den oss ett band med det som format oss, det som byggt landet. Det ger oss en känsla av samhörighet. Och det ger oss också en liten flykt från den gråa verkligheten. Med sina vackra kläder, traditioner, lyx och flärd får vi drömma oss bort ibland. För vad är väl en bal på slottet?
Den kan vara dötrist, långtråkig och alldeles......alldeles underbar.
-----
LÄS MER:
Nyheter24 tar ställning: #HejdåKungen