"Jag får inte lämna blod för att jag har 'fel' sexuell läggning"

Ännuen sommar gårmot sitt slut och blodomloppen nårnya rekord i stora delar av landet. Det ärett arrangemang däralla fårvara med oavsett kön,sexuell läggning,bakgrund eller ålder.Det finns inga begränsareller diskriminerande regler som stängerute någon,utan alla ärvälkomnaoch en del av gänget.I årvar jag med, i det som beskrivs som ”Årets viktigaste lopp”.Jag var med, eftersom jag kunde. Jag var en del av gemenskapen däralla deltog under samma villkor. Jag var accepterad, behövdoch älskad.Någotsom snabbt gick över,dåjagåterigenblev klassificerad som det därsmittspridande riskobjektet.

Verklighetenpåblodcentralernaoch inom socialstyrelsen ären helt annan, ändet blodomloppet utstrålar.Jag lever sedan ett halv årtillbaka i ett öppetförhållandemed en kille. Någotjag inte ångrar.Det har varit en omfattande process av inre bearbetning och tankar omatt vara annorlunda, osynlig och ständigtutanför.Påsammagångsom man försökerhitta sig självoch acceptera känslornatill den man älskar,såomringasman av ett samhälledärgamla normer, attityder och värderingarsätterupp hinder i min vardag. Påminväg,mot min frihet. Känslorkan man inte styra över,vare sig man vill det eller inte. Såärdet bara.

Enav de viktigaste komponenterna fören välfungerande sjukvård,ärinte alltid mer pengar utan tillgångentill blod. Om denrådandeblodbristen i landet fortsätterkan det innebäraatt planerade operationer ställsin och att patienterna inte fården, i mångafall, livsviktiga vårdman har rätttill. Vem som helst kan någongångunder livet drabbas och ståinfören blodtransfusion, men ändåstängersamhälletute fullt friska människorpga en gammal rädsla.Detärhärjag kommer in i bilden.

NärHIV upptäcktesi Sverige beslutade Socialstyrelsen 1984 att förbjudamänsomhadesex med mänfrånattdonera blod.Entotal uteslutning som levde kvar ändatill 2010, dåföreskriftenändrades.Den nya bestämmelseninnebar atthomosexuellamän”endast”behövdeväntaett årefter senast sexuellt umgängemed en man, och därefterleva i celibat föratt ge blod. Denna ändringinnebäri praktiken ingenförändring,fördet ärju fortfarande en lag som innebäratt man inte kan leva ett normalt förhållandemed en kille och samtidigt donerablod.

Förheterosexuella har man en karenstid påtremånadervid nypartner,eftersom det tar tre månaderfören HIV smittad att skapa antikroppar, vilket ärdet som tyder påsmittanvid ett test. Detologiskamed denna regel äratt HIV inte uppkommer fråntomma luften såforttvåmänhar sex med varandra, utan faktiskt kräveratt man har blivitsmittat av någonsom redan har det. Med andra ord,såutgörinte ett monogamt förhållandemellan tvåmän,därbådaärtestade, ingenökadrisk förspridning av HIVgentemot ett heterosexuellt par.VarförpåstårdåSocialstyrelsenatt jag tillhören riskgrupp?

Detverkar som att Socialstyrelsen fortfarande lever i symbios med denhomosexuella propaganda, eller i tron att tvåhomosexuellamäninte kan leva i ett normalt förhållandeutan att varaotrogen?Det ärdiskriminering, och inget annat.

TillochmediRyssland som ärett land därhomofobin lyser starkt, såfårhomosexuella donera blod påsammavillkor som alla andra. Enligt mig ska samma regler gällaäveni Sverige. Man ska inte placeras i en specifik riskgrupp utifrånsin sexuella läggning,utan allt ska ske via en individuell bedömningfrånperson till person.

Vartäregentligen politikerna som talar om allas lika värdeoch rättigheter?Viärmångadärutesom vill hjälpatill, men som idag hamnar i klämpga en diskriminerande lagstiftning. Enförändringmåsteskeoch nuvarande föreskriftermåsteändras.Detta äringen frågajag kan driva själv,utan vi måstesamlas och ta striden tillsammans. Socialstyrelsen ärstark, men tillsammans ärvi betydligt starkare.

OscarOhlsson,
Ansvarigförkampanjen BOS (Blodgivning Oavsett Sexualitet)