"Det är okej att inte vara okej"

Fördrygt ett år sedan började det, det onda i magen som inte villeförsvinna och oavsett vad jag gjorde så var det som ett mörkt molnöverskuggade min tillvaro. Så fort det blev en lugn stund börjadedet kännas och jag grät allt oftare över små saker. Som att jagmissade bussen eller glömde en bok i skolan. Helt plötsligt blevvanliga saker som att gå upp ur sängen på morgonen och ta sig tillskolan, så mycket jobbigare. Och jag kunde inte förstå vad somhände, allt i mitt liv var ju bra så varför mådde jag så dåligt?Det blev kallare och mörkare ute och hösten övergick till vinter,samtidigt som jag började må allt sämre. Ångesten blev värre ochflera dagar behövde jag stanna hemma från skolan, när det blevjullov så började ångestattackerna. Du får svårt att andas,hjärtat bultar snabbare och kroppen reagerar som när du måste flyfrån något, panikkänslorna väller in. Efter 20 minuter har detvärsta gått över men det känns som att det pågått i en timme.Jag fick klart för mig att jag var inne i en depression.

Duläser om folk med ätstörningar och självskadebeteenden ochdepressioner i skolan, på internet och hör från kompisar. Men dutror aldrig att det ska hända dig själv, det är alltid något somfinns där men inte i din närhet. Något som inte drabbar dig. Jaghade tur att inte drabbas av ätstörningar och självskadebeteendemen depressionen och ångesten slapp jag inte undan.

Helaförsta året på gymnasiet var jag den gladaste personen du kundeträffa på, i en utmärkelse jag fick på skolavslutningen stod det“Du är en riktig glädjespridare och en ljuspunkt i varje klassrumoch korridor” och “I dig har skolan en fantastisk kraft, ensprudlande, positiv och ambitiös elev som verkligen vill helaskolans väl.” Och den bilden av mig själv ville jag såklart levaupp till andra året på gymnasiet också. Jag ville alltid vara gladoch stark och hjälpa de runt omkring mig som mådde dåligt, ochinte själv erkänna mig som svag och ledsen. Men jag hade ingenenergi till att vara glad längre, och jag gick från den blondapersonen klädd i blommiga klänningar till den mörkhåriga som ärklädd i svarta kläder. Ångesten gjorde sig påmind minst en gångom dagen och värst blev det när jag kom hem från skolan och alltvar lugnt omkring mig. Läxorna blev svårare och svårare attgenomföra och jag blev rädd för att inte längre vara denhögpresterande eleven som jag brukade vara.

Mennär det var som värst så började det ändå vända. Jag börjadeinse att det är okej att inte vara okej och det är okej att sökahjälp. Att gå till en psykolog är inget en borde skämmas över,även om det är tabubelagt att prata om psykisk ohälsa i dagenssamhälle. Och nej det är inte bara att “rycka upp sig” sommånga som inte varit med om det tror, om det var ett val en kundegöra så skulle ingen välja att må dåligt. Jag insåg att jagbehövde erkänna mig som svag för att kunna få hjälp och hjälpdet fick jag.

Viringde till nationella hjälplinjen för att se vad alternativen varoch fick tips om att ringa till Ericastiftelsen, en liten institutionsom det inte var säkert att en kunde få hjälp av men vi kundeiallafall prova. Det var dessutom helt gratis upp till 18 år. Ochibland måste en ha lite tur för tänka sig, jag kunde få komma ditoch prova på om det var något för mig. Jag började gå dit entimme varje måndag och det hjälpte mig att bearbeta allt jag varitmed om och att hantera ångesten på olika sätt.

Attbörja prata om sina problem är alltid jobbigt och det kan ta emothur mycket som helst, men jag lovar att det är värt det pålångsikt. När den 9 juni kom och jag hade fått hjälp i 15 veckorså kände jag mig som en helt annan person. Tillsammans med minpsykolog hade jag börjat bygga upp mig själv igen och nu närsommaren nästan är över har det mesta av min ångest också gåttöver.

Sådet jag vill säga till alla som lider av psykisk ohälsa och äventill anhöriga är att det finns hopp. Och att det är okej att sökahjälp och erkänna sig svag, för det är värt det på lång sikt.Vad du än går igenom och hur jobbigt allt än känns så kan det gåöver, det är inte omöjligt att må bra igen. När jag var mittuppe i det och varje dag vaknade med ångest så kändes det omöjligtatt någonsin bli lycklig igen, men jag lovar att det är inteomöjligt. Fortsätt att kämpa och låt inte ångesten ta överditt liv.

EllenTengström, 
ordförande SSU Täby