Sofia Eriksson, 16 år: "Jo, alla män"
Sofia Eriksson: "Jag måste behandla alla män som potentiella våldtäktsmän, för om något händer mig, får jag skylla mig själv".
Följ Sofia Eriksson på Twitter: @sofiaeriksson_
Varje söndag går jag ungefär en kilometer från min busshållplats till min lägenhet. Varje söndag då jag går, mer korrekt vore att säga småspringa, ringer jag min mamma för att inte vara ensam, om hon ej har möjlighet att prata så ser jag till att alltid ha min telefon upplåst och numret till någon i min familj eller polisen uppe så att det endast krävs en knapptryckning för att ringa.
Varje söndag har jag mina nycklar mellan fingrarna och väskan redo i handen, så att jag ska ha möjlighet och i alla fall en chans att försvara mig. Varje söndag får jag nästan panik om jag möter en man. Varje söndag. Detta är Sverige 2014, präglat av en våldtäktskultur som drabbar samtliga.
Vi lever i ett heteronormativt patriarkalt samhälle där jag som ung kvinna inte har samma rätt till det offentliga utrymmet som män. Om jag får en sexistisk kommentar, jo, de sker oftare än vad heterosexuella, vita, medelålders män tror, och reagerar och blir arg, då menstruerar jag. För en kvinna kan aldrig vara arg utan att det finns en biologisk orsak. Om jag klär mig i oversize så är jag lesbisk. För alla kvinnor som attraheras av kvinnor klär sig så. Om jag klär mig, som män vill uttrycka sig, utmanande, så är jag en slyna/hora/slampa. För en kvinna klär sig alltid för att tillfredsställa mäns behov och åsikter.
Det handlar inte om män. Det kommer antagligen som en chock för många män, men det handlar inte om er. Det handlar inte om vad män anser vara vackert eller attraherande. Det handlar inte om vad män vill eller inte. Det handlar inte om att "men inte alla män..". Jag vet att alla män inte våldtar, jag vet att alla män inte sätter sig över kvinnan och/eller förtrycker henne. Jag vet. Men 98 procent av allt sexuellt våld utförs av män. Jag måste behandla alla män som potentiella våldtäktsmän, för om något händer mig, får jag skylla mig själv, jag har ingen annan än mig på min sida.
Om jag går ensam hem från en kompis och något händer mig får jag skylla mig själv som gick ensam. Om jag bär "utmanande" kläder och något händer mig får jag skylla mig själv som "bad" om det. Om jag är trevlig och något händer mig får jag skylla mig själv som svarade. Om jag är otrevlig och något händer mig får jag skylla mig själv som inte var trevlig. Det går inte att vinna. Vad jag än gör så får jag skylla mig själv, trots att det är jag som är den utsatte, som är offret, så är det jag som gjort fel.
Detta är en av många anledningar till varför jag är feminist. Att vara feminist och att stärka feminismens uppgång ser jag inte som ett politiskt val eller en politisk tillhörighet, jag ser det som en livsstil, något ett samhälle bör sträva efter att uppnå, och en kamp. Jag, och jag talar nu för majoritet av alla människor och framför allt alla feminister, vill inte skifta på maktförhållandena, jag vill inte leva i ett matriarkat. Jag vill leva i ett jämställt samhälle där våldtäktskultur, stereotyper och normer anses vara historia. För att nå dit, för att nå det samhälle som alla människor mår bäst av, krävs det att vi inser att jo, alla män.
Sofia Eriksson
