Nu har det hänt igen. Uniformerad tjänsteman med våldsmonopol begår övervåld. Jag vet inte om jag städade mina flöden effektivt förra gången, när man på ett livsfarligt sätt körde polishästar i hög fart över demonstranter, eller om alla bara inser det orimliga av sig själva den här gången, men jag har faktiskt inte sett någon som försvarar ordningsvakten, än.
Det spelar liksom ingen roll hur en nioårig pojke beter sig, om han sparkas och gör motstånd, om han skriker och slåss. Det finns gränser hur man agerar mot ett barn och uniformen flyttar inte på de gränserna. En lärare som gjort samma sak hade stängts av, åtalats och dömts. Fördömts.
Kanske blir våldsmonopolets bräcklighet och det lite väl stora utrymmet för övervåld extra tydligt när det är en försvarslös nioårig pojke som inte ens kan svenska som ligger under en 90-kilos vakt med skyddsväst och batong.
Kanske tränger paniken i hans skrik igenom våra skal, kanske krävs det ett barn för att vi ska förstå hur in i helvete fel det kan bli. Tanken på hur det måste ha känts släcker ner hela min bröstkorg.
Varför sätter vi inte kameror på alla med våldsmonopol? Vad har vi att förlora på det?
Det hade åtminstone eliminerat alla efterhandskonstruktioner som ”det var ett snabbt förlopp och vi vet inte riktigt vad som hände”, eller ”han attackerade mig först” eller ”den här nioåringen på trettio kilo förstod inte vad jag sa, så jag kände mig tvungen att sätta mig på honom och dunka hans huvud i marken, märkligt nog sprattlade han under tiden, så jag fick dunka lite till”.
Fy fan.
Sebastian Jansson
--
Den här texten publicerades ursprungligen på Sebastian Janssons blogg. Läs originalet här.
