"Du får inte den hjälp du behöver när ditt barn mår dåligt"

Fick just veta att om man har ett barn som är sjukskrivet på grund av att hen mår dåligt mer än 120 dagar så får inte föräldern ta ut mer VAB. Jag fick just reda på att om man har ett barn som mår dåligt, inte klarar att vara i barnomsorg/skola så får man ytterligare en sak att kämpa för. Det räcker inte med att man försöker få sitt barn att må bra. Att man kämpar, gråter, gör allt för att få sitt barn att må bra igen är inte tillräckligt. Man ska kämpa mot myndigheter också?!

Jag skriver detta åt en vän. En vän lik mig. En vän som har ett barn som inte mår bra. En vän med ett barn som har NPF (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning).

Överallt i media sista tiden finns att läsa om barn som inte mår bra. Hemmasittare, barn med depressioner, barn med NPF, barn som inte får rätt stöd, barn som inte orkar med samhällets normer och krav.

Det står också om kämpande, uppgivna, trasiga, starka, ifrågasättande föräldrar. Som inte ger upp. Som blir arga, på samhället och stödet, eller ska man säga avsaknandet av stödet. Föräldrar som egentligen bara ska behöva ta hand om sina barn till fullo, finnas där, be om hjälp och få det på det sätt som det än behövs. Barnen är ju de viktigaste vi har. De är ju samhällets framtid.

I stället så finns det uppgivna föräldrar. Som slåss med full styrka mot samhället, myndigheter och normer. Som bönar och ber. Ber om hjälp och om hopp. Ber om rättigheter.

I FN:s barnkonvention finns det fyra grundläggande regler:

• Förbud mot diskriminering.

• Barnets bästa i främsta rummet.

• Rätten till liv och utveckling.

• Rätten att få komma till tals.

Rätten att inte diskrimineras. Rätten att bli tagen på allvar. Rätten att barnet ska vara i fokus. Rätten att utvecklas, att leva. Rätten att få uttrycka sina åsikter, sin vilja. Rätten att må bra. Rätten att få hjälp. Rätten att ha en rättighet.

Jag tänker att många NPF-barn inte har dessa rättigheter. Jag tänker att många föräldrar till barn som har NPF vet att detta är långt ifrån sanning. Långt ifrån fungerande i vårt samhälle. Barn har inte samma rättigheter. Jag har själv slagits mig blodig för att min son ska få det stödet som krävs för att han ska må bra, kunna utvecklas och kunna lära sig läsa. Det har inte räckt till. Likt förbannat sitter han utan den hjälp som jag så väl vet att han behöver. Den hjälp som jag så väl vet är hans rättighet.

Man kämpar och kämpar som förälder till ett barn som har NPF, det tar så mycket tid och kraft mot vad det tar att "bara" vara förälder. Ibland går det ändå inte vägen, barnet orkar inte, ger upp, blir deprimerad, kastar in handduken. Barnet blir sjukskriven. En hemmasittare. Klarar inte skolan/fritids/aktiviteter. Barnet klarar bara att vara med dig som förälder. Föräldern fortsätter kämpa, fortsätter slåss och tiden går. Då, och det är detta mitt inlägg handlar om egentligen, då kommer nästa slag.

Ett slag under bältet, ett slag som kan knäcka vem som helst. Ett brev, en myndighet och en knäckt ekonomi. Det är tillräckligt tufft att vabba med sitt barn. Särskilt när det gäller ekonomin. Betydligt mindre pengar i plånboken. Och vem drabbar det? Jo barnet. Förstå mig rätt här nu, jag är oerhört tacksam att bo i ett land där vi har rätten att vabba, har rätten att vårda våra barn och dessutom få ersättning för det. Det är långt ifrån verkligheten mot många andra länder.

Men, och här till min poäng, jag anser att det är en rättighet. En rättighet som ska gälla tills barnet är friskt. Som ger barnet rättigheten att kunna bli omhändertagen av sina föräldrar när hen mår dåligt. Vare sig det är en förkylning, cancer, skada, vattkoppor eller NPF. Vi har den rättigheten, men det finns en brist. En brist som jag idag blev varse om via en vän.

Samhället tillåter VAB i 120 dagar. Inte mer. Om barnet fortfarande mår dåligt, är sjukt, inte klarar samhällets normer, inte klarar att vara utan sin förälder så tar det här stopp. Varför? Jo för att samhället kräver det. Ett brev från försäkringskassan – ingen mer ersättning. Ingen mer trygghet, inga mer pengar. Ditt barn får inte vara sjukt längre. Det måste må bra nu efter 120 dagar. Och om inte barnet mår bra, och föräldern fortfarande måste vara hemma så blir det utan ersättning.

Räkningarna slutar inte komma för att ditt barn blir sjukt. Maten behöver fortfarande stå på bordet fastän ditt barn är sjukt. Och föräldrar till barn med NPF vet att maten är enormt viktig! Föräldrar till vilket barn som helst som är eller har varit sjukt vet att maten är enormt viktig. Likaså nånstans att bo. Hur ska man ha råd? Hur ska man orka ta hand om sitt barn med den oron också?

Detta gör mig livrädd. Jag har själv inte hamnat där men jag vet att det kan vara jag en dag. Det kan vara du. Det kan vara vem som helst.

Det är min poäng. Det är min protest. Det är min rädsla.

Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Låt oss protestera tillsammans. Låt oss följa barnkonventionen. Låt oss hjälpa föräldrar som tappat hoppet på systemet, myndigheter och på hjälp.

Teresa Fröling