Till alla vuxna: "Sluta förminska ungdomarna som mår dåligt"
Ida Höckerstrand: "Vi måste veta bättre om psykisk ohälsa".
Ida Höckerstrand är en av grundarna av Ångestpodden.
Följ henne på Twitter: @IdaHockerstrand
Jag och en vän har precis ätit upp maten och vårt restaurangbesök börjar lida mot sitt slut. Runt omkring oss sitter andra middagsgäster och i mitten av restaurangen står ett dukat långbord. Runt långbordet sitter vad jag antar är ett företag på någon slags firmafest, med all säkerhet en avslutning. Det skulle i varje fall kunna vara vilken restaurang som helst, i vilken stad som helst.
I takt med att fler och fler drinkar beställs in till långbordet desto högljuddare blir det. I ärlighetens namn är det ganska svårt att inte höra dem med tanke på att det inte är normal samtalston runt bordet längre. Alla vill höras och den som skriker högst, hörs. En medelålders man på ena långsidan är plötsligt den som hörs och det han säger får mig att spetsa öronen:
"Dagens ungdomar är ju så curlade, att om pojkvännen gör slut måste tjejerna åka in på psyket. Vad fan är det? Var finns kämparglöden?"
När han säger det sista om kämparglöden slår han ut med armarna samtidigt i någon slags frustration. Jag blir faktiskt chockad där jag sitter och just därför tar jag mig friheten att lyssna vidare på hans utspel. Han fortsätter och frågar sig själv och de andra kring bordet om dagens ungdomar har hört talas om motgångar?
"En mamma ringde psyket för att hennes son spelade för mycket datorspel. Hon visste inte vad fan hon skulle göra. Till slut får hon väl också åka in på psyket för att hon känner sig som en dålig morsa."
Man hade ju kanske hoppats att någon runt långbordet kunde berätta för mannen att psykisk ohälsa bland ungdomar är ett stort och utbrett problem i dagens Sverige, men icke. Runt bordet skrattar de och håller med, ja det för jävligt. De måste lära sig att bita ihop ungdomarna.
Jag blir så frustrerad där jag sitter och hör galenskapen. Jag undrar om han hört talas om Anorexia eller Bulimi. Om han någon gång läst en rad om panikångest. Kan det kanske ha nämnts något om depression i hans närhet eller något om självskadebeteende? Prestationsångest då? Det måste han väl ändå stött på någon gång? Puberteten. Den har han ju med all säkerhet gått igenom, men han kanske tyckte det var en baggis? Han kanske aldrig har fått sitt hjärta krossat (lucky him) och vet kanske därför inte hur ont det kan göra.
Jag undrar vad han skulle tänka om han hörde en tjej med Bulimi berätta om hur hon hetsäter tio gånger om dagen, för att sedan kräkas upp allting och sedan gå till skolan som att ingenting har hänt. Eller en kille berätta om hur han skär sönder sina armar ända upp till axlarna, tar på sig träningströjan och går till gymmet som att ingenting har hänt. Någon kanske skulle berätta för honom om hur 14-åringen sitter uppe och pluggar till klockan fyra på morgonen, för att hen är rädd att inte få alla rätt, och hur hen sen går upp till skolan efter två timmars sömn som att ingenting har hänt. Om inte det är att kämpa, då vet jag inte?
Precis som jag skrev i början av den här texten skulle det här kunna vara vilken restaurang som helst, i vilken stad som helst och det är just det som är skrämmande. Vuxna människor runt ett långbord som firar. En man som, när han är lite på lyset, hasplar ur sig att dagens ungdomar inte känner till motgångar. Och som senare kanske nästan glömt bort vad han sa och går och lägger sig.
Ungdomar i vilken stad som helst som kämpar för att överleva sin Anorexia, som kämpar med att kontrollera sin ångest och som kämpar med alldeles för höga krav på sig själv. Verkligheten visar diettips, karriärmål och träningshets. När de går och lägger sig har de inte glömt.
Vi måste veta bättre om psykisk ohälsa. Nu!
