Jag bodde granne med terroristerna

Det suger till i magen och plötsligt känns det som ett svart hål har öppnats upp. Färingtofta Skola där jag alltid kände mig trygg har nu blivit målet för ett terroristdåd, istället för att bli ett nytt hem för ensamkommande flyktingbarn.

Jag inser snabbt att jag antagligen känner den skyldige eller att det är en av mina föräldrars vänner. I en liten by som Färingtofta så känner alla till alla, och ordet främling finns inte. Kanske är det just därför som rädslan är så stark i min hemby. I en by där alla vet vem alla är så är det kanske så mycket svårare att öppna sina hem och hjärtan till nya människor. På Facebook så skyller man redan dådet på ”frustrerade” människor och en ”bristande” invandringspolitik.

Människor ska få tycka precis vad de vill och få ha de politiska åsikter som de vill ha. Detta är den otroliga fördel med att leva i ett land som har en fungerande demokrati. Men när började vi tycka att terrorism är ett okej alternativ för människor som är ”frustrerade”? Det har sagts förr men det skadar inte att säga det igen: det finns så många andra alternativ till våld.

Jag spenderade sex år på Färingtofta Skola. Jag lärde inte känna en enda människa som inte hade två svenska föräldrar. Om jag hade stannat i min hemby så vet jag inte hur jag hade formats av min omgivning, men jag bestämde mig tidigt för att detta liv inte var något för mig. Jag ville se världen och under de senaste fyra åren så har jag till största delen bott utomlands.

Under dessa år så har jag varit främlingen, den som har trängt sig på, den som aldrig riktigt har känt sig hemma. Jag har varit den som har fått höra att jag ska ”åka tillbaka till mitt land”, jag har fått syrliga svar när jag har kommenterat brister i mitt nuvarande lands politik eller kollektivtrafik och jag är den som har fått arbeta hårdast för att visa mitt värde.

Det är säkert väldigt svårt för de jag växte upp tillsammans med i Färingtofta att förstå hur det känns att vara en invandrare eller flykting i ett nytt land. Jag kan aldrig sätta mig in i en flyktings situation för jag har ingen aning om hur det känns att bokstavligt talat fly för att rädda sitt eget liv.

Men till skillnad från dig som valde att starta en brand i Färingtofta Skola så försöker jag och många andra rasera de murar som byggts upp för att måla upp flyktingar som något främmande och skrämmande. De är människor i nöd och behöver din empati och ditt stöd. Det sista de behöver är att välkomnas av hat och byggnader i lågor.

Kajsa Wall