Med SD vid makten skulle demokratin gå under
Daniel Gabrielsson: Låt oss fästa ungersk taggtråd runt de värden som medför ett öppet demokratiskt samhälle.
Daniel Gabrielsson har en Fil. Mag. i etnologi. Han jobbar för närvarande med en kandidatuppsats i politisk filosofi vid Umeå universitet.
Det tycks vara alltmer uppenbart att Sverigedemokraternas främsta belastning är att deras politiska aktivitet är icke-demokratisk. Vi bör fråga oss om SD överhuvudtaget är ett demokratiskt parti.
De har ingen fungerande interndemokrati, de demoniserar invandrare som roten till samhällets problem, för att sedan föreslå att problemet ska lösas genom att folkomrösta om invandring.
Sverigedemokraterna fortsätter hota med att de ska fälla varje regering, trots att de inte kan bilda en själva. Sverigedemokratiska politiker bedriver utomparlamentarisk verksamhet, säger att politik inte räcker och ifrågasätter parlamentarismens duglighet. En kamp som angränsar till uppvigling och spridande av hatkultur. Demokrati skulle aldrig uppstå eller utvecklas utifrån dessa tankemönster. Med Sverigedemokraterna i majoritet så skulle denna logik leda till det demokratiska systemets kollaps.Den aktuella flygbladskampanjen har mött en del protester, exempelvis genom Timbuktus egna flygblad. Det är nog är rimligt att påstå att både Timbuktus och Sverigedemokraternas flygbladskampanjer är på sandlådenivå.
Det finns dock tre viktiga skillnader mellan de två kombattanterna. För det första är det mindre allvarligt att en artist gör ett sådant flygblad än när ett riksdagsparti med 13 procent av rösterna gör det. För det andra tycks Timbuktu vara medveten om att det är just är sandlådenivå, eftersom han parodierar sverigedemokratisk retorik. Han utgår från något som faktiskt är sant och drar det till sin ytterlighet med en humoristisk knorr. För det tredje så finns det ingen humor i SDs flygblad.
Om vi lånar en tankefigur från Sara Ahmed, professor vid Goldsmith College i London, uppmärksammande bok ”The Cultural Politics of Emotions”, så kan vi se att Sverigedemokraternas bild av nationen präglas av en känslosam hårdhet. Den ska försvaras med ”kulsprutor” för att undvika ”systemkollaps”.
Den liberaldemokratiska nationen präglas istället av en känslosam mjukhet, vi måste ”öppna våra hjärtan”, och den öppna nationen bör hjälpa nödställda människor. Sverigedemokraterna ser den mjuka öppenheten som ett någonting skört och bräckligt, som gränsar till det rent feminina. ”Dom”, invandrarna, penetrerar enkelt nationens bräcklighet, ”och börjar våldta direkt när de kommer hit”, som Ekeroth uttryckte det under Sverigedemokraternas torgmöte.
Timbuktus flygblad kan ses som ett tecken i tiden. Eftersom Sverigedemokraternas grundämnen består av myter och känsloyra så biter inte rationella argument särskilt bra. Den känslosamma mjukheten verkar också vara mindre effektiv än den känslosamma hårdheten. Timbuktus laddar med samma typ av känslosamhet som Sverigedemokraternas, och kanske är det just detta som krävs. Inte så inbjudande för den som värdesätter intellektuell hederlighet, ”It's a dirty job, but somebody's gotta do it".
Det kanske just behövs en känslosam hårdhet för att bemöta Sverigedemokraterna och deras icke-demokratiska aktioner. Vi fäster ungersk taggtråd runt de värden som medför ett öppet demokratiskt samhälle. Vi måste kämpa för att demokratins tillämpningar överensstämmer med de värden som gör demokratin möjlig. Taggtråden betyder inte att demokratin kringskärs, det betyder snarare att de identifierbara villkor som är en förutsättning för demokrati inte ska kunna nedmonteras av demokratins fiender.Sverigedemokraternas mjuka lammulls-offerkoftor har ingen chans mot vass taggtråd. Varje försök att riva ner demokratins fundament kommer att misslyckas. Demokrati är starkare än icke-demokrati.
Daniel Gabrielsson
