Jag är så otroligt trött på killar som förklarar "hur det ligger till"

Den senaste tiden har ordet mansplaining börjat användas allt mer flitigt. Detta ord sätter fingret på något som kvinnor genom historiens gång tvingats att ta del av otaliga gånger, nämligen mäns utdragna förklaringar som kvinnor inte bett om att få höra.

I helgen var det åter igen dags att luta sig tillbaka och ta del av en lektion från ännu en manlig självutnämnd lärare. Den här gången gällde det feminism, ett ämne som jag anser mig vara insatt i och som jag efter ett års genusstudier har ganska bra koll på.

Trots det fick jag spendera stora delar av min utekväll med att lyssna på de mest basala kunskaper kring att vi lever i en könsmaktsordning. Signaler som högljudda suckar och en allmänt ointresserad uppsyn tycks inte vara tillräckligt för många män som inte inser att de har tappat sin publik för längesen.

LÄS ÄVEN: Vi feminister kommer aldrig sluta kämpa mot de som sparkar nedåt

Men hur kommer det sig då att jag som medveten feminist tillåter den här snubben att mala på om sitt feministiska uppvaknande? Jo, just för att vi lever i en könsmaktsordning där den ena parten görs till ett aktivt subjekt medan den andra parten allt för ofta blir till en nedpratad och uttråkad tjej i en bar.

Det kan vara väldigt svårt att avbryta någon som ägnar sig åt mansplaining. Den självsäkra och nedlåtande tonen kan få den mest pålästa feminist att känna sig som en liten skolflicka nedsjunken i skolbänken igen.

När samhället hela tiden signalerar att min röst som kvinna inte är värd att lyssna på är det inte så konstigt att jag blir rädd för att använda den. Allt för många sammanhang fylls med ekot av manliga röster som försöker överrösta varandra. Som i skolklassen på lågstadiet där pojkar tillåts att ta plats och väsnas, medans du som tjej tystlåtet och lydigt får hoppas att din uppräckta arm syns i havet av fäktande pojkarmar.

Som i föreläsningssalen tio år senare där det uteslutande sitter kvinnor men där det fortfarande främst är män som hörs. Så länge vi lever i ett manligt dominerat samhälle går det inte att undgå att dessa skeva värderingar internaliseras.

Denna insikt tycks dessvärre undgått många manliga feminister. Som killen i baren som verkar vara helt oförstående inför att det som ger näring åt det förtryck han så ivrigt kritiserar är just hans oförmåga att lämna plats.

LÄS ÄVEN: Lilo, 14: Att hata män har inget att göra med feminism

För att vi ska uppnå jämställdhet krävs det att även de medvetna feministkillarna börjar agera efter den här förståelsen. För vad spelar det för roll att du röstar på Feministiskt Initiativ när du ändå hela tiden avbryter din flickvän? Visst kan du som feministkille stoltsera med att du gör hälften av allt hushållsarbete i din påstått jämställda relation.

Men även om du tar hand om disken varannan dag läggs fortfarande bördan av det emotionella arbetet på kvinnans axlar.

Självklart bör den feministiska kampen även inkludera män, men när detta görs på bekostnad av kvinnors utrymme har vi ett problem. Snäva könsroller är destruktivt även för män, men de kommer aldrig att ha samma erfarenhet av förtryck som kvinnor.

För visst kommer killen i baren inte gå med nycklarna mellan fingrarna i natt när han är på väg hem? Visst har han troligen inte känt sig illa mods när han måste passera ett killgäng i kort kjol? Visst kan han förfasas över löneskillnader, men han har ingen aning om hur vreden känns i ett kvinnas bröst när hon inser att den manliga kollegan tjänar över 1000 kronor mer varje månad.

Att utsättas för mansplaining är alltid en påfrestande upplevelse, men när själva förklarandet handlar om patriarkala strukturer går det inte att undgå att bli ytterligare provocerad.

Så, till alla feministkillar därute: Det är jättefint att ni har insett att vi lever i en könsmaktsordning, men snälla läxa inte upp mig om dess förtryck som jag och alla andra kvinnor lever och andas i varenda eviga dag.

Maya Lagerholm