Det här med emojis har gått alldeles för långt
Debattören: Jag skriver hellre ut orden än börjar konstruera en rebus när jag vill få någonting sagt. Och ja, jag vet att språket kanske inte är för alla, och att vissa säkerligen vill ha ett ordlöst samhälle.
Johannes Widergren är 22 år och studerar journalistik och multimedia vid Södertörns högskola i Stockholm.
Han är bosatt i Nacka, och har ett stort språkintresse; och utöver det musik.
När Barack Obama höll sitt tal till nationen förra året skapade den brittiska tidningen The Guardian ett story telling-projekt på sin hemsida.
Där översatte de presidentens ord till ikoner; så som flaggor, applåderande händer och dollartecken.
Dessa ikoner, eller emojis, är inte ett nytt fenomen. Våra förfäder karvade dem i sten för mer än femtusen år sedan. Hieroglyfer är ett av våra äldsta skriftsystem, och 3300 år före Kristus låg samtal medelst rebus i tiden.
Men sedan dess har vi som bekant kommit en bit på vägen. En ökad kommunikation har gjort världen mindre, och tack vare detta har människor åstadkommit fantastiska saker.
Allt var väl fram till år 1982. Då insåg Scott Fahlman, professor i datavetenskap, att ett kolon och en parentes liknar ett ansikte. Sedan var det, som det så fint heter, kört.
Hatschepsuts tempel i all ära, men jag är inte överdrivet begeistrad i tanken på att behöva färdas tillbaka till forntida Egypten. Jag verkar stå ensam, då det nu är mer eller mindre officiellt att människan utvecklas baklänges.
Absurditeten i att skriftspråkets uppgång och fall ser likadana ut skriver sig själv. Jag är inte troende, men om det finns en gud är hen ironiker.
Fenomenet med emojis har växt ur textmeddelande-kavajen, och syns nu överallt. Till exempel översattes förra året Herman Melvilles klassiker Moby Dick till Emoji Dick. Resultatet sammanställdes i en 700 sidor tjock bilderbok.
Definitionen av utveckling är framsteg, så om man utvecklas baklänges torde det rätta ordet vara ”inveckling”. För sällan har väl världen skådat ett så subjektivt, godtyckligt och barockt ”språk”?
Jag krånglar ogärna till det, men jag skriver hellre ut orden än börjar konstruera en rebus när jag vill få någonting sagt. Och ja, jag vet att språket kanske inte är för alla, och att vissa säkerligen vill ha ett ordlöst samhälle.
I dag kan det ses som ett privilegium att kunna stava till privilegierad, men alla kan ju heller inte gå omkring och leka Fader Fouras och gissa gåtor?
Så farligt är det inte, tänker ni.
Men jag undrar: hur långt är steget? Från textmeddelande till Moby Dick? Från litteratur till restaurangmenyer, gatuskyltar och lagtext? När ges Bibeln ut på emoji?
När tystnar vi helt för att i stället bli färgglada symboler?
Johannes Widergren
