Det finns alltid de som har det värre – men det får inte mig att må bättre

När man var fjorton år var det helt okej att skriva långa blogginlägg om hur ledsen man var men när man är 22 känns det bara pretentiöst. När man är 22 ska man lägga upp "naturliga" selfies och pussbilder.

Man ska visa upp sin fint uppdukade, vällagade mat och sina ryggmuskler. Man ska inte prata om att man ibland hoppas att man ska råka ut för en olycka bara för att få en liten paus från allt.

Missförstå mig inte, jag älskar verkligen livet. Jag är så glad att jag finns här och jag vet att mitt liv kommer bli fantastiskt även om det är en kamp nu.

Det är dock inte en motsägelse till att man ibland bara vill att det ska bli lite tyst. Lite mörkt. Få lite andrum.

"Man måste dö några gånger innan man kan leva" falsksjunger Håkan Hellström i mina gratishörlurar från halebop och jag undrar hur många dödsfall jag har kvar. Hur många gånger hjärtat gått sönder sedan jag var åtta år och skrev i min dagbok att jag inte ville leva mer.

När man blir vuxen slutar man skriva, man slutar prata om hur hjärtat bultar i bröstet eller hur man faller ihop på badrumsgolvet för att benen inte längre bär en.

Man går till jobbet, tar på sitt bästa leende och gråter i hemlighet på toaletten och sedan låtsas man som att ingenting har hänt.

Ångesten syns ju inte utanpå vilket både är skönt och fruktansvärt. Ibland önskar man att man bara kunde skrika rakt ut att jag är inte som er. Det gör man ju inte. Såklart.

Det tog mig 15 år att söka hjälp för att jag inte tyckte att mina problem var problem nog. Att jag måste ha något konkret att peka på för att känna att jag inte tar hjälp från någon som behöver den bättre än jag. Det kommer alltid att finnas de som behöver den bättre än mig.

Det kommer alltid finnas människor som har det värre. Är det en anledning att inte få hjälp? En anledning att inte få må bra? Jag är den viktigaste människan i mitt liv och det är den utgångspunkten jag måste ha.

Vi pratar så sällan om ångesten att man tror att man är helt ensam på jorden. Att det bara är jag i hela världen som gråter tills jag kräks av ingen egentlig anledning.

Statistik visar ju att det inte är så men vad fan hjälper det när det inte syns utanpå? Vilken tröst är det när man sitter ensam på golvet med ett hjärta som håller på att sprängas i bröstet?

Jag tror att det är livsfarligt att vi inte pratar om det. Jag tror att vi måste börja prata nu för det är inte meningen att man ska dö hur många gånger som helst innan man kan leva. Framför allt inte ensam.

Anna Silfverstolpe

---

Vill du läsa en annan debatt om psykisk ohälsa? Läs den här artikeln om självmord.