Polisen Peppe: Bilden Nyheter24 ger av mig är direkt felaktig

För ett tag sedan skrev jag en tweet gällande ett fall där en kvinna blivit dömd för att falskeligen ha anmält en man för våldtäkt. Den anklagade mannen satt frihetsberövad under tre dygn. Jag skrev:

”Tyvärr inte alldeles ovanligt. Helt förkastligt. Inte sällan vid otrohet för att rädda sitt eget skinn”.

Det tog inte lång tid innan jag fick reaktioner som att jag: ”misstänkliggör våldtäktsoffer”, ”skuldbelägger offren”, ”när falska anmälningar lyfts fram som vanliga straffas dock alla andra utsatta”, ”attityden du uttryckte i din tweet straffar det kvinnliga kollektivet som du uttryckte det”, ”måtte han aldrig få utreda våldtäkt…”, ”omg! kvinnohatet fortsätter!”.

När jag insåg att andra uppenbarligen tolkar in saker i min tweet som jag inte menade eller stod för, valde jag att ta bort den. ”Inte alldeles ovanligt” kan tydligen tolkas som ”vanligt” vilket jag inte menar.

Under mina fyra år på Twitter har jag tagit bort tweets på sin höjd fyra fem gånger av den enkla anledningen att jag står för mina åsikter och är beredd att ta konsekvenserna av dem. Här kände jag dock att oskyldiga möjligen kan komma till skada, inte bara jag som person, så tweeten raderades.

Ett par dagar senare blev jag uppringd av en journalist, Amanda Leander, på Nyheter24 som ställde frågor med anledning av vad jag skrivit. Hon berättade att hon tänkte skriva en artikel om det. Vi pratar i 10-15 minuter och jag förklarar precis min åsikt och inställning till det hela. Artikeln finns här och här hittar ni krönikan som hon också skrev, med intervjun som utgångspunkt.

Med anledning av hennes texter vill jag kommentera dem utifrån vårt samtal och få med det Amanda Leander helt glömde av. Det verkar tyvärr ha varit så att mina åsikter, den jag är och det jag står för, inte riktigt passade hennes egen agenda.

Jag är glad att jag i slutet av vårt samtal inte sa det jag tänkte, ”nu när du hört var jag står inser du att det inte finns någon bäring i din uppfattning om mig, att det inte är mycket att skriva om”. Jag kan bara se hur det hade vinklats.

I inledningen av artikeln står det ”många av hans tweets har fokus på kontroversiella åsikter om invandringsfrågor”. Till detta finns en bild där jag skrivit ”Åldringsbrott- utländska medborgare utgör 87 % av andelen dömda gärningsmän. Verkligheten som inte får diskuteras”. Vad har detta med min tweet om en kvinna som falskeligen anmält att hon blivit våldtagen att göra?

Oavsett, detta är ren fakta, svart på vitt från Cirkagruppen – en grupp som funnits inom polisen sen 2009 – som utreder och samlar in statistik som har med åldringsbrott i Sverige att göra.

I övrigt lyfter jag ofta händelser utifrån min yrkesvardag, som inte sällan har med invandrare och utländska medborgare att göra. Det är min vardag, det är sanning och det har inträffat vilket gör att jag är trygg i att beskriva hur det ser ut, till mångas förtret. Det har jag gjort under flera år och det är sådant som media nu också i större utsträckning rapporterar om.

I artikeln står det vidare att jag tycker det är märkligt att jag får skit, i stället för att rikta fokus mot dem som falskeligen anmäler oskyldiga personer. Det står jag definitivt för och förstår inte varför grunden till problemet inte lyfts?

Min chef, Anders Börjesson, blir kontaktad och han är tydlig: ”Han har yttrandefrihet som alla andra. Peters twitterkonto företräder inte polisen utan det är hans privata konto. Vad han säger på Twitter får han stå för, jag kommer inte begränsa honom på det sättet. Jag tycker att Peppe är duktig att kommunicera på det här sättet. Men det är olyckligt om man får uppfattningen om att Peppes åsikter representerar den svenska polisen”.

I telefonsamtalet frågar Amanda hur jag ser på det faktum att det uppfattas som att myndigheten har den här uppfattningen? Jag ställer mig frågande till hur det kan uppfattas så och att jag definitivt inte förstår kopplingen.

Det finns ingenting som tyder på att mitt konto skulle vara ett myndighetskonto. Jag har ingen polisbild som avatar. Jag skriver, precis om de flesta andra vilket mitt yrke och mina intressen är, inget annat.

För inte så länge sedan skrev jag en debattartikel där jag lyfter fram att samhället inte fokuserar på brottsoffret utan mer på gärningsmannen. För mig är detta helt ofattbart, fokus måste riktas mot dem som utsätts för brott, inte dem som begår brott.

Varför nämner inte Amanda detta? Varför nämner hon inte att jag vid flertalet gånger twittrat om ärenden där misstänkta gått fria från våldtäktsanklagelser och jag varit för fällande dom?

Jag lyfte att jag vid flera tillfällen, när jag haft med våldtäktsoffer att göra, fått höra att min värme och empati gjort att de känt en trygghet i den utsatta situationen de befunnit sig i. Detta vänder Amanda till att jag skryter.

Under vår intervju kände jag att Amanda hade samma argument och ”gåpåighet” som de jag twittrat med, vilket jag nämnde. Detta tillsammans med vad hon beskriver som skryt får det enligt henne att ”brista inom sig”.

Det framkommer senare i Amandas artikel att hon själv är ett brottsoffer, att hon själv blivit våldtagen för ett antal år sedan. Det fanns alltså en dold agenda och den blev påtaglig i hennes sätt att dels prata med mig men framförallt hur hon målar ut mig genom dessa bägge texter.

Bli utsatt för en våldtäkt är troligtvis det värsta man som individ kan vara med om. Att i förhör behöva återberätta, i sina minnen dagligen, gång på gång återuppleva. Att sen få på papper att utredningen är nedlagd.

Ens egna ord, som är sanningen, räcker inte. Det blir inte värre. Men att för den skull utmåla mig som något jag inte är, varken som person eller polis, och dessutom välja att bara ta med valda delar av det jag sa för att det ska passa hennes agenda är varken rättvisande eller professionellt.

Flera lyfter att jag skuldbelagt offer, att dessa kommer få det svårare att våga anmäla brott. Varje individ jag som polis kommer i kontakt med är unik. Varje situation är en chans till upprättelse för brottsoffret. Så tänker och agerar jag varje gång, precis som de allra flesta av mina kollegor.

Ett exempel, vi blir kallade till en akutmottagning där en ung kille blivit grovt misshandlad. Jag känner igen killen direkt, vi har haft med varandra att göra vid ett flertal tillfällen. Senast veckan innan då han själv varit gärningsman vid en ful misshandel.

Nu fick han troligtvis igen för just den misshandeln. Hans bägge föräldrar var med inne på akuten, de förstod att vi hade en historik och vädjade till mig att göra mitt allra bästa. De fick till svar att det är en ren självklarhet. Nu är det er son som behöver vår hjälp och då lägger jag det andra åt sidan.

Vissa ställer sig frågan varför Polisen är en sluten organisation, och varför enskilda poliser ogärna väljer att prata med media. Ja, när man läser artiklar som de här är det inte svårt att förstå.

Jag vill avsluta med att tacka mina vänner, ni som känner mig på riktigt, och alla som följer mig på Twitter för ert stöd. Ni vet att bilden Amanda Leander försöker måla upp inte är i närheten av att vara korrekt, vare sig hur jag är som person eller polis.

Peppe Larsson,
Polis

Här kan du läsa Nyheter24:s reporter Amanda Leanders svar på kritiken: