Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
9774
reaktioner idag

Polisens självgodhet är ett hån mot oss våldtagna

Polisen Peppe Larssons skrytande om sin värme och empati under vår intervju gör det svårt för mig att hålla ilskan och tårarna borta.

Bild från demonstration för samtyckeslagstiftning 18 januari 2014, knappt en månad efter våldtäkten. Bilden till höger togs samma dag som Amanda Leander fick veta att förundersökningen blev nerlagd.

Tidigare under kvällen skrev jag om polisen Peter "Peppe" Larsson som har kritiserats hårt för en tweet om att det inte skulle vara ovanligt med falska våldtäktsanklagelser.


Under 2013 anmäldes totalt 17 400 sexualbrott enligt BRÅ.
En av de anmälningarna stod jag för.

– Du är lite på samma nivå som de som har varit på mig på Twitter. Men är det någon polis som står på brottsoffers sida så är det jag. Jag får ofta höra tack för att jag visar sån värme och empati och lägger all fokus på brottsoffret, sa Peppe till mig i telefon.

Jag tror det var något som brast inom mig när jag hörde honom säga de orden.

Den självgodheten, att rikta fokus mot sin egen förträffliga insats och att samtidigt utmåla mig som "en av dem" som har stört sig på hans uttalande.


Självklart stör jag mig! Självklart måste något gå sönder inom mig.

Precis som det gjorde den där natten, annandag jul 2013, när vännen jag hade känt i flera år och skrattat med under hela kvällen, plötsligt våldtog mig i en park när jag var på väg mot sista nattbussen hem.

Det tog flera dagar för chocken och skammen att lägga sig, så pass att jag kunde börja förstå:

Det. Var. Inte. Mitt. Fel.

Det var inte jag som valde att att bli våldsamt penetrerad på alla sätt du kan föreställa dig. Det var inte jag som valde att bli slagen i ansiktet gång på gång. Det var inte jag som valde att få sån smärta i halsen att jag knappt kunde prata eller svälja ordentligt i flera dagar efteråt.

Det tog ytterligare några dagar innan min syster till slut lyckades få mig att förstå att vi var tvungna att uppsöka Akutmottagningen för våldtagna på Södersjukhuset, för att få skadorna dokumenterade och se till så att min fysiska kropp var okej och inte smittad med något.

Vad jag inte hade förberett mig på var alla ändlösa provtagningar. Blodprov, sprutor. Rigoröst noggrann topsning av naglar, överlämnande av trosor och strumpbyxor. Undersökningar och fotodokumentation av varenda millimeter av min kropp. Av ALLT.

Enda sättet att ta mig igenom den upplevelsen var genom stödet av min syster, men också av den fantastiska personalen på avdelningen.

Att vid 04-tiden på morgonen – efter många långa timmar av undersökningar – ryckas bort från omsorgen på akutmottagningen och lämnas över till polisen för förhör, det var brutalt.

Jag var som ett tomt skal, fullständigt likgiltig utåt sett, för jag hade helt enkelt inte några reserver kvar. Det var som att jag inte längre fanns.

En väldigt ung polisman tog emot min anmälan på den öde polisstationen. Han skrev för hand på ett papper, hade svårt att se mig i ögonen och att ens hitta rätt ord för mina könsdelar utan att bli obekvämt generad.

När han efter drygt en timmes antecknande läste upp för mig vad han hade skrivit, så var det så många felaktigheter att jag knappt visste var jag skulle börja för att reda ut allt.

Först fem månader senare togs våldtäktsmannen in på förhör. Då hade jag själv varit sjukskriven och haft ändlösa besök på sjukhuset och förhör hos polisen som ett obetalt heltidsjobb.

Bara någon dag efter hans enda förhör kom beskedet från kammaråklagaren:

Ord står mot ord.

Motparten menar att det var ömsesidigt sex.


Ömsesidigt. Sex.


Låt det där sjunka in lite, i kombination med det du har läst här ovan.

Två år senare lider jag fortfarande av posttraumatisk stress, som ibland är fullständigt handlingsförlamande. Det kan komma över mig när som helst.

Hur ska jag någonsin kunna lära mina småsystrar att känna förtroende för polisen? Om vi inte ens kan känna oss trygga i polisens händer, vart ska vi då vända oss?

Och min förövare? Han lever väl vidare med sitt samboliv och sin karriär som vanligt, antar jag.

Precis som de poliser som fortsätter att ta ställning för de 1 procent av alla anmälda män som blir oskyldigt anklagade för våldtäkt.

Har du förtroende för det svenska rättsväsendet?

Mer:

Polisen Peppe spred anklagande fördomar om våldtagna kvinnor