Martin, 32: Det finns inte för få jobb – det är du som är en bortskämd snorunge
Debattören: Anledningen till ungdomsarbetslösheten är att dagens ungdomar är så jävla klena att de inte vill jobba.
Martin K Lindén är 32 år gammal och frilansskribent.
Det här inlägget publicerades först här.
De senaste åren har ungdomsarbetslösheten legat kring 20-25 procent. Visserligen räknas gymnasium- och universitetsstudenter in i samma kategori, men det är så man räknar, så tänker du börja bitcha om det så får du ta det med Statistiska Centralbyrån. Hela poängen är att Sverige ligger på en hög nivå. Över genomsnittet i Europa. Och anledningen är inte att det saknas jobb.
Nej, anledningen är att dagens ungdomar är så jävla klena att de inte vill jobba. Och än mindre skulle dom klara av ett riktigt jobb efter att ha gullats med genom hela systemet sedan deras curling-morsa ploppade ut dem, döpte dem till Melker och satte dom i Montessoriskola.
Kan man inte bli youtube-kändis, heltids-instagrammare eller modebloggare så får det vara. Då bor man hellre hemma och suger pengar från päronen och staten så länge det går och fortsätter drömma. ”Riktiga jobb är för vanliga, omärkvärdiga, människor!”.
Här följer min skjutjärnsjornalistiska uppfattning om genomsnitts-Melkers livsöde.
”Melker har just tagit studenten från något hitte-på-program, typ iPad-linjen, på gymnasiet. Nu har idioten köpt en systemkamera för truckkörkorts-pengarna som han fick i studentgåva av mormor och morfar. Tack, men nej tack. Melker och hans gränslösa märkvärdighet är ämnad för större ting.
Dagarna efter studenten spenderas med att fota svartvita stilleben av rostiga cyklar i Gamla Stan. Bilderna, som alla blev svinfula, redigeras sedan på något trendigt vegancafé med kabelrullar som bord, vilket självklart också förevigas under hashtaggen ”#workinprogress”.
Och här måste jag bara bryta in för en liten parantes. Nej Melker, det är inte ”work”! Absolut inte. Det är motsatsen. Det är kvalificerat dagdriveri, och det var till och med förbjudet enligt lag fram till 1981 i Sverige. Du hade, med all rätt, ordinerats tvångsarbete av staten för din samhällsparasiterande livsstil!
Att bryta järnmalm i Kiruna, det är #workinprogress. Att fiska krabbor på Kattegatt, det är #workinprogress. Att gå upp klockan 04:00 varje morgon för att inseminera 100 liter grissperma, det är #workinprogress. (Obs. inseminera i andra grisar då såklart. Inte i sig själv. Fast det hade i och för sig varit att ta en riktigt jävla bajsmacka för laget. Såna hjältar görs bara inte längre. Där snackar vi kanske världens mest befogade suck på måndag morgon när man vet att man har hela arbetsveckan framför sig).
Men allt sånt skiter Melker i. Nästa dag fortsätter han oförskämt sitt låtsasjobb som aldrig har, och aldrig kommer, inbringa en endaste krona. Nu bär det av ut till förorten för att foto slitna graffiti-tags på tegelväggar. Streetartigt! Men ganska exakt där slutar också Melkers låtsaskarriär.
En halvtimma senare sitter han nämligen på bussen tillbaka hem igen, utan sin systemkamera, och riktigt stor-ful-bölar. Rånad och ny-taharrusherad av förortskids som har noll förståelse för artistiskt skapande som inte är våldsromantiserande rim till monotona toner.
Och när systemkameran blivit hasch-pengar och instagramkontot blivit facerapat med, ur ett normalbegåvat sinnes perspektiv, fullkomligt obegripliga och analfabetiska inlägg med softairgun-poser, adidasbrallor och trimmade mopeder med nedslipade ram-nummer, så knackar verkligheten oundvikligt på dörren.
Dags att ta sig i kragen, klippa sig och skaffa sig ett jobb. Ett riktigt jobb. Vilket förstås hade blivit avsevärt mycket enklare om inte Melker hade curlats genom hela livet och var nästintill 100 procent ren från allt vad praktiska färdigheter och nödvändig livserfarenhet heter.
Men nu sitter han i alla fall där på Arbetsförmedlingen, och hans CV ser mer ut som en jävla instruktionsbok åt arbetsgivaren, än en meritförteckning över tidigare erfarenheter.
Helst skulle han vilja ha ett jobb inom kultur och media. Gärna som genus-journalist, det har dom pratat mycket om i skolan. Eller lesbisk programledare på Sveriges Radio, det hade också passat. Vilket som, så får det inte bli några tidiga morgnar. Han är nämligen lite pömsig på morgonen och måste vakna i sin egen takt med eukalyptus-te. Annars blir han kinkig hela dagen.
Vidare så blir han lätt stressad och orolig om man sätter press på honom, så helst en arbetsplats utan någon chef. Såvida inte någon av hans gamla Montessori-fröknar är hans chef, förstås.
Och just det, han är vegetarian också. Så att det är en köttfri arbetsplats där kollegorna delar hans värdegrund är en självklarhet! Och sist men inte minst, vilorum då. När verkligheten blir för påträngande.
Tyvärr så matchade inte Melkers CV något ledigt jobb. Jo, förresten ett! De polska lastbilschaffisarna har så jävla taskig kosthållning att de lider av mer eller mindre kronisk diarré. Konsistensen är typ karelsk kalops och gulaschsoppa.
När pappret är slut torkar de sig med gamla färdskrivarblad och strumporna. Det är stopp i toaletterna på daglig basis. Det finns en vakans på en av de värst drabbade rastplatserna mellan en mongolisk buffé och Burger King. "Här har du en sugpropp och ett par gummihandskar”.
Välkommen till verkligheten snorgärs!
Det här är bara en av många fistar i röven det innebär att leva. Och Melker kommer få många fler. Så många att han förmodligen kommer dö av sönder-fistning redan innan han hinner nå pensionsåldern, fortfarande med avloppsrensaren i handen.
Taskigt av skolsystemet och hans jävla curling-morsa att aldrig lära honom att hantera livet. Hade garanterat gjort mindre ont då.
--
Amalia Berglöf tycker inte alls ungdomar är lata. Läs hennes artikel här.
Marcus Birro håller inte heller med Martin. Se när han förklarar varför här.
Läs även Nicole Rydéns klassiska text Det heter jobb för att det är jobbigt att jobba era lata snorungar
Martin K Lindén har tidigare skrivit en väldigt rolig text om folk som beter sig korkat på Facebook, den kan ni läsa här.
