Förorten har tagits över av gangsters – det enda vapnet polisen får är en kamera

Varje gång jag skriver om att vissa förorter, eller rättare; vissa delar av vissa förorter, blivit närmast laglösa zoner, rycker förtrupperna ut och vill skjuta budbäraren.

Sverige kryllar av Badgad Bobs.

Men redan för snart tjugo år sedan, 1999, sade polisen så här om bland annat Fittja: ”Vi kämpar för att återta territoriet” (Uppdragning Granskning i SVT 8 mars 2017).

Om man tycker det blivit bättre eller värre de här tjugo åren beror på vem man frågar. Testa med tanten som rastar hunden i någon del av huvudstaden som upplevde fem mord på 24 timmar alldeles nyss, eller barnfamiljen som ser knarkhandeln ske helt öppet utanför skolorna, eller någon av alla de kvinnor som upplever rädsla, i sitt eget bostadsområde.

Frågar du Malena Ehrman eller mångmiljonären Jonas Gardell eller någon av landets löpande-band-producerade komiker så är Sverige tryggare än det någonsin varit.

Människor som säger sig vara upplysta och toleranta orkar inte se en centimeter bortanför sin egen nästipp.

”Jag har det jättebra. Alltså är allt lugnt”.

Jag kommer att tänka på dåvarande svenske förbundskaptenen i fotboll, Åby Ericson, som fick frågan inför VM i Argentina 1978 om han hade några betänkligheter att spela ett fotbollsmästerskap i ett land som styrdes av en militärjunta. Det är inget som märks här, svarade den gode Åby, du ska se vilka fina hotellrum vi har.

Lite så tycks valda delar av svensk offentlighet resonera (eller inte resonera) när det gäller det här.

"Om jag har det bra och är trygg har väl alla det bra?"

De tycks oförmögna att förstå att Sverige inte längre är ETT land, utan flera.

Polisen har varit en extra utsatt arbetsgrupp. De står vid fronten av kriget mot den avhumanisering som sker i vissa av våra förorter (när tänkte du senast och på riktigt på förorten som ”din” eller ”vår”?)

Polisen får stenar kastade emot sig och blir ofta hotade, trakasserade och ibland även direkt angripna om de är i någon av dessa förorter för att göra sitt jobb.

För mig är det fullständigt obegripligt varför man inte bara kan dundra in i de här områdena och plocka in de som bränner bilar, kastar sten och begår brotten. Det borde inte vara polisiär raketforskning att åka in i en förort och lagföra de som begår brott helt öppet.

Sverige har förändrats på många sätt under väldigt kort tid. Vi har krattat manegen för ett utanförskap som skenar bortanför vår kontroll.

Utanförskapet har i sin tur knoppat av sig till andra utanförskap och till slut har tilliten till samhället och det som vi andra kan uppfatta som ”det gemensamma” fullständigt brustit i tusen bitar.

Nu föreslås att polisen ska få kameror i sina kläder som ska filma allt som händer vid ett ingripande eller ett besök i en av dessa områden.

Alltså, vi har ett bostadsområde som mer eller kidnappats av gangsters. Vanligt folk är rädda för att gå ut när det är mörkt. Även de som växte upp i dessa områden, och som själva, har varit eller fortfarande är, kriminella reagerar på alla skjutningar och allt våld.

Istället för att ge polisen mer resurser, fler folk, större befogenheter, kraftigare tag så sätter man en kamera i jackan på dem.

Hej gangster, kan du snälla komma ner från den där bron när du kastar din sten? Min kamera kan inte se dig om du står där upp och vill döda mig. Snälla kom ner hit så kan jag filma dig när du kastar sten. Och snälla, kan du ta dig av den där luvan också? Okej?

De verkliga hjältarna är som vanligt de allra mest utsatta. Barnfamiljer, kvinnor, unga pojkar som dras in i den här fruktansvärda världen med löften om snabba cash, brudar och status.

Polisen syr in kameror i kläderna och rullar ängsligt genom minerad mark. Herregud.

Som vanligt önskar jag att jag har fel i det jag skriver och att kamerorna kan rädda våra förorter. Och som vanligt inser jag redan nu att det aldrig kommer att hända.

Marcus Birro