Får man reagera annorlunda än vad som förväntas efter attacken?

När min pappa dog grät jag i veckor. Tårarna rann oavbrutet. En släkting som kom för att beklaga sorgen tyckte att min reaktion var överdriven. Hon tyckte att jag skulle få gråta i max tre dagar. En annan tyckte att tystnaden visar mer respekt och styrka. Alltså att inte gråta alls. En vän sa inget, kramade bara om mig och vi fick gråta tillsammans.

Mitt sätt att sörja min pappa blev en het potatis för alla just då. Mer eller mindre drabbade terrorattentaten som ägde rum i fredags oss alla i hela Sverige. Geografiskt kan man dela oss i två grupper.

De som var på plats, och de som var någon annanstans. Första gruppen har bevittnat det fasansfulla och såg döden i ögonen. Den andra stora gruppen fick veta om attentaten lite senare via nyheterna. Reaktionerna blev olika.

Chockade uttryckte många oro om sina nära och kära och kände avsky eller rädsla. Andra tänkte mer praktiskt och ställde upp för att hjälpa andra behövande. Man kan hitta ett hav av fina erbjudande på Sociala medier. Många andra var inne på att spekulera kring det som inträffade och hade många frågor.

De ville veta varför? Fanns det risk för flera attentat på andra platser? Vem ligger bakom det? Var det islamister, jihadister, någon med invandrarbakgrund eller IS-krigare? Nu undrar vissa vilka av de reaktionerna som var bäst och mest lämpliga. Var de som öppnade sina hem och ville hjälpa till, de som uttryckte sorg och rädsla eller de som hade för många frågor? Att man är ledsen men vill veta varför det som har hänt har hänt är helt mänskligt.

Att andra tänker bara på offren och känner stor saknad och sorg är också mänskligt och förståeligt. Att vissa är arga och känner enorma mängder vrede mot terroristen är helt bifogad. Varför? Hjärnan i sådana allvarliga situationer försöker hitta några svar. Hjärnan letar på sina hyllor och lådor. Den vänder upp och ner på varje sten tills den hittar något. Att man tänker på Islamiska Staten idag är rimligt.

Vi har här i Sverige en hel del IS-sympatisörer och anhängare. Vi har även IS-återvändare. De som har krigat och mördat oskyldiga bor idag bland oss. Att man kritiserar invandrarpolitik, regeringens slapphet mot IS-återvändare är i så fall inte alls konstigt. Att yttra sig fritt är en rättighet man har i Sverige. Men, idag många började bli rädda att säga sina åsikter.

De fördrar att vara tysta för att de inte orkar med mer hat och hot. De vill inte säga sin mening för att slippa ha några etiketter, typ rasist, islamofob eller främlingsfientlig. Att mobba, att hänga ut människor för sina åsikter och hota att tysta ner någon är sorgligt, farligt och får inte hända. Håller du inte med de andra får du kritisera det du inte håller med om.

Hota ALDRIG. Hoppa inte på folk. Håller du inte med deras handlingar tillämpa dina och agera på ditt eget sätt men skada inte vår yttrandefrihet. Var och en av oss har sin egen personlighet, livserfarenhet och värderingar. Vi har olika minnen och upplever saker och ting annorlunda.

Är det alltid logiskt hur vi tänker och reagerar? Det kan hända att det blir inte så vid alla situationer. Därför är det märkligt att det förväntas av en människa särskilda reaktioner vid särskilda händelser.

Jag önskade att jag fick sörja min pappa på mitt eget sätt. Låt de som förlorade en vän eller familjemedlem sörja på sitt eget sätt. Låt de oroliga och rädda för terrorn uttrycka sig. Det är ju Sverige vi lever i och den rymmer oss alla.

Galaxia Wallin