Nina Rung: När blir vägen till EM-guld fri från sexism?
Nina Rung: "Det måste vara en sjuk värld som så tydligt och lätt förminskar och osynliggör kvinnors prestation. Just ja! Det är idrottsvärlden."
2017 och EM i damfotboll går av stapeln, och en av Tyskland största sporttidningar konstruerar en lista över de snyggaste spelarna. 2014 och damernas EM i handboll spelas, och en av de största danska tidningarna listar de snyggaste spelarna.
När herrarna möts i EM och VM skrivs också listor, men då om spelarnas prestationer, vem som gör de snyggaste målen och vem som spås en lovande framtid.
När jag uppmärksammar olikheter och objektifiering som endast drabbar kvinnor inom idrotten så händer något varje gång. Kvinnor skriver till mig om det vidriga i det som sker, de blir förbannade och knyter sina nävar.
Män blir också förbannade, men vänder ilskan mot mig. De vill antingen berätta för mig hur mycket sämre kvalitet damernas lagidrott håller, att jag nog mest är dum i huvudet eller att män minsann också fotas i underkläder.
Tack för skolboksexemplet i mansplaining. Det tröttsamma är ju deras vattenpölsgrunda analys och att maktstrukturen hela tiden förnekas.
Maktstrukturen är den som gör att en naken kvinnokropp kodas som ett sexigt objekt till för män, medan en manskropp uppfattas som ett kapabelt subjekt (dessutom så tjänar många av männen rätt bra på att just visa upp sig i underkläder genom sponsoravtal eller genom att helt enkelt sälja sitt eget märke, alltså långt ifrån de bilder som florerar av kvinnors kroppar).
Det här med kvinnor och sport är tydligen så svårt för vissa att hantera att ett klipp där en av världens bästa herrtennisspelare, Andy Murray, påpekar att också kvinnor vunnit medaljer blir hyllat och delat över hela världen.
Aldrig har det väl krävts så lite för att få så stor genomslagskraft. Att en idrottsman uttrycker det allra mest självklara: att två idrottskvinnor, systrarna Williams, redan vunnit typ allt på frågan om att en annan herrtennisspelare nu är den första amerikanska spelaren sedan 2009 att vara i final.
Det som är så beklämmande är inte att det krävs så lite av en man för att vara en feministisk hjälte, utan att journalisten ställer frågan och att rummet fylls av skratt av Murrays svar. Som om det är lite lustigt att han som sitter där faktiskt påpekar journalistens blindhet.
Det måste vara en sjuk värld som så tydligt och lätt förminskar och osynliggör kvinnors prestation. Just ja! Det är idrottsvärlden. En värld där kvinnors idrottande, prestationer eller medaljer aldrig betyder så mycket som mäns gör.
Bara det att det fortfarande pratas om när "vi" tog brons i fotbolls-VM 1994. Som att kvinnornas medaljer i modern tid inte finns. Hallå! Sedan dess har damlandslaget tagit två silver i EM, silver i VM och silver i OS.
Det måste bli ett slut på det här oerhört tröttsamma och skadliga sättet att se på kvinnors prestation. Och ska vi prata om jämställdhet på riktigt kanske vi ska börja där vi står. I idrottsföreningarna, i elitklubbarna och på förbundsnivå.
Se över hur medel fördelas. Hur herrar i division fyra kan få både ersättning och skor betalda men inte damer i division ett. Se till att lika delar stöd läggs på idrott som både flickor och pojkar är delaktiga i.
Att inte ställa upp i tidningar och kanaler som sprider sexism och objektifierar kvinnor inom idrotten. Att alla lag, både på elit och knattenivå har en uttalad policy där de tar ställning för jämställdhet och mot sexism och unkna könsroller som tar sig uttryck i ord eller handling.
Det vore ju också toppen om fler män inom idrotten stod upp för sina kollegor som Murray gjorde. Det är väl egentligen himla enkelt, och med tanke på Murreys popularitet så är det ett riktigt bra varumärkesbyggande också. En win-win helt enkelt.
