Carolina Herranen: "​Varför måste dom annorlunda bli dom utsatta​?"

För fyra år sen publicerades artikeln 14-åriga Carolina: "Jag blir mobbad för att jag klär mig som en kille" om mig, men den fulla sanningen kom aldrig ut.

Som 18-åring kan jag tänka tillbaka till dom sex åren jag gick på Tunaskolan och inse vilken förändring mitt liv har gjort, men samtidigt inser jag även hur dåligt jag faktiskt mådde både fysiskt och psykiskt.

’’Jag kunde aldrig leva’’ dom orden beskriver min tid på Tunaskolan, jag klädde mig "som en kille" sa alla, misstankarna om min sexualitet och att jag aldrig skulle få ett bra liv i framtiden.

Det jag gjorde för att må bra var att använda min talang inom konst, konsten var ett sätt för mig att kunna springa hemifrån utan att lämna mitt hem. Jag var i min egna värld när jag skapade något av min konst, men konsten var inte tillräckligt ibland.

I mina ögon blev det aldrig någon skillnad, jag pratade många gånger med den biträdande rektorn och bad om hjälp men det jag fick som lösning var att jag skulle hålla mig nära lärare, att jag aldrig skulle gå någon annanstans utan en lärare. 

Är det så barn måste göra bara för att vi är dom som är utsatta, måste vi verkligen behöva hålla i våran lärares hand dag ut dag in för att skolan inte kan lösa mobbning.

Under dom 6 åren i Tunaskolan var det totalt tre gånger personer tänkte ’’Nej, vi låter henne vara ifred’’. Den första gången jag inte blev mobbad under en period var när alla fick reda på att min mamma hade cancer. 

Andra gången dom backade och lät mig vara ifred var när den första artikeln kom ut och den tredje gången gick det så långt så att jag blev misshandlad av en kille. Efter misshandeln blev jag aldrig mobbad igen. 

Måste man behöva bli grovt misshandlad för att mobbare ska låta en vara ifred?

Skolan i sig gjorde nästan ingenting när jag blev misshandlad utan det dom gjorde var att utsätta mig mer och låta killen som misshandlade mig gå runt i skolan som att inget hade hänt.

Mina föräldrar ifrågasatte varför denna kille fick fortfarande gå kvar i skolan när rektorerna hade sagt dagen innan att han blivit avstängt i två veckor. Ursäkten vi fick tillbaka var ’’vi har i plikt att låta honom studera’’, enligt den biträdande rektorn men det är ingen ursäkt att ljuga mina föräldrar rakt upp i ansiktet.

Vi den här perioden var jag så psykiskt skadad och det enda jag fick ut av det var att jag inte blev mobbad och PTSD, men jag var vettskrämd. När jag skulle sova om nätterna låg jag där i mörkret och lät mina tankar vandra.

Jag erkänner att för första gången i mitt liv så jag ville inte leva, jag var bara trött. Jag hade ingen ork längre, ingenting spelade egentligen någon roll, jag ville dö på riktigt, men jag försökte aldrig. För jag visste att livet var mer värt.

Jag hade förträngt den hemligheten för jag skämdes, jag ville inte ge personer flera anledningar att mobba mig speciellt inte om självmord.

Skolor och lärare kan varken ta kritik eller ansvar. Jag bad om hjälp så många gånger men fick jag det, nej. En lärares jobb är inte bara att bilda sina elever, dom har i plikt att se till så att alla mår bra och blir behandlade bra. Dom ska hjälpa till att uppfostra oss med deras kunskaper.

Varje dag i sex år var jag rädd, men jag berätta aldrig för någon vad jag tänkte på så många gånger.

Idag, tre år senare efter jag gick ut Tunaskolan och flyttade från Tumba, har jag aldrig varit så lycklig som jag är.

Jag går mitt sista år i gymnasiet, jag har lärare som har gjort mig till en bättre människa, jag har en stor grupp av vänner som alltid accepterar mig för den jag är, där även personer som jag inte känner har visat respekt gentemot mig och jag har min dröm om att växa inom konstvärlden och eventuellt bli tatuerare i framtiden.

Från mitt perspektiv var det att sluta på Tuna och flytta från Tumba det bästa som någonsin har hänt mig. Jag kan fortfarande komma förbi och hälsa på i Tuna, och jag ser nästan inget hända på den gränsen som jag vart utsatt.

Min slutsats är att ja, jag klär mig "som en kille’’. Jag må passera som mer maskulin än feminin, men jag tror att den största anledningen till varför jag vart så utsatt var för att jag är annorlunda och det betydde att jag hade en ’’måltavla’’ på min rygg.

Annorlunda är udda för andra men det betyder inte att annorlunda är något dåligt.

Jag lät aldrig någon vinna. Tre år senare i mitt liv står jag här, jag är lycklig och mig själv. Jag är ärlig om den jag är och stannar vid min sanning.

Det ska inte spela någon roll om man är annorlunda, vilket kön man är, vilken sexuell läggning du har eller vilket land du kommer ifrån, vi alla är människor, vi alla förtjänar lika mycket som dem andra.

Varför måste dom som är lite annorlunda bli dom utsatta för att andra inte kan hantera det varför måste vi ha en måltavla på ryggen, varför måste vi bli ett offer.

Carolina Herranen,
Konstnär