Söndag, kompakt duggregn och en termometer som endast visade tio grader gjorde dessvärre att avslutningsdagen på Stockholm Jazz Fest inte blev någon storslagen final.

Men det var många som gjorde sitt bästa för att det skulle bli en bra avslutning trots allt.

Pianisten Robert Glasper var unisont hyllad enligt alla rapporter, för sin hiphop-influerade experimentella beatjazz. Tyvärr missade jag honom personligen eftersom jag inte kunde vara på plats förrän strax efter åtta.

Därmed missade jag tyvärr även intressanta svenska bandet Prylf som inledde söndagen.

***

Det första jag hann med under kvällen var Cassandra Wilson som i snygg guldgul klänning sjöng sin finstämda klassiska, stundtals nästan folk-influerade, jazz samtidigt som regnet faktiskt tog en kort paus för ett tag.

Hon hade med sig ett enormt tajt band, med bland annat en munspelskille som var fullständigt briljant att se och höra på!

Att hon var petig med totalt fotoförbud, som till och med innefattade telefoner och små pocketkameror från hundra meters håll, och hotade med att gå av scenen, tyder på en nästan paranoid integritet.

Men den hyllade sångerskan (bland annat älskad av Prince) sjöng sagolikt vackert och den mysigt familjära stämningen infann sig trots duggregnet på Skansen.

Jag läste för övrigt lite intressant kuriosa att hon länge bott i en New York-lägenhet som tidigare tillhört jazzgiganten Count Basie.

***

Nere på Galejan tog man skydd för regnet och flyttade sig framåt i tiden när Rasmus Faber och hans jätteband bjöd upp till jazzfunkdisco!

Rafa Orchestra kallar sig bandet som för kvällen var extra förstärkta med vokalistgäster som Melo, Emily McEwan, Simone Moreno och Linda Sundblad (från bland annat Lambretta och Melodifestivalen så sent som i våras).

Med influenser från såväl house som bossanova fick de igång ett riktigt bra dansgolv inne i folkparksladan.

Det är både kul och nödvändigt att Jazzfestivalen fortsätter boka ett såpass brett spektrum av moderna och traditionella jazz-artister, med utsvävningar åt alla håll från funk till soul till blues till frijazz.

***

R&B-stjärnan Angie Stone fick att avsluta hela festivalen och kliver upp på Sollidenscenen ganska punktligt strax efter halv elva på söndagskvällen.

Hon inleder lite trevande, med bland annat en cover på D'Angelos jättehit Brown Sugar från 1995.

Det är ganska segt till en början och tar några låtar innan hon kommer igång på allvar, men när hon drar igång Brotha, andrahitten från hyllade 2001-albumet Mahogany Soul, vaknar både hon och publiken till ordentligt.

Hon ber om en stol att sätta sig ner och vila på en stund, medan hon tillägnar låten alla brothers därute. Halvvägs in i låten går hon över till remixversionen, ställer sig upp och höjer tempot och paraplyerna gungar i takt med några hundra sponsrade regnponchos när 49-åriga Angies rappar en vers i slutet av låten.

När hon senare blir inropad för extranummer kommer äntligen superhiten från samma album, Wish I Didn't Miss You till publikens stora glädje.

Hon låter faktiskt publiken sjunga allsång - och gör om refrängen i först en jamaikansk reggae, följt av en puertoricansk salsaversion och slutligen som en smörig kärleksballad där Angie uppmanar alla att krama varandra.

Stockholm Jazz Fest 2011 avslutas alltså med att några hundra par står i duggregn och kramas till en av 2000-talets största soulsångerskor.

En fin avslutning på en väldigt trevlig festival, där höjdpunkterna dock var lördagens magiska Bobby Womack-konsert och fredagskvällens grymma Chic-discofest.

Tack för i år, vi hoppas på bättre väder nästa sommar!