Det är mycket tårar här i Borlänge.

Inte ledsna tårar utan tårar av bitterljuv glädje, sommarlyckliga varma tårar.

När Ola Salo någon gång strax efter ett-snåret i natt höll sitt sedvanliga brandtal om utanförskapet och vikten av att betona att man är annorlunda - och samtidigt passade på att kalla en publik på kanske 30 000 mäniskor för vackra idioter.

Och sedan drog igång en helt makalös It Takes A Fool To Remain Sane, ackompanjerad av sina fem The Ark-bröder samt den 28 personer starka Dalasinfoniettan.

Då kom till slut mina tårar också.

***

Jag insåg plötsligt som en smocka i magen att jag verkligen kommer sakna The Ark.

Hur mycket minnen vi delar med varandra.

Från den där spelningen på Lollipop i mitten av 90-talet, när The Ark fortfarande var osignade och Jepson gick runt hela dagen innan och bokstavligen tjatade på folk att komma och titta på dem. En Jepson som för övrigt vaknade i samma tält som jag själv dagen därpå.

Nu behöver inte Jepson varken tjata eller sova i tält längre.

The Ark är sedan länge ett av landets populäraste och mest älskade band, med Melodifestivalen, ett dussin topphits och en handfull klassiska album som samtliga nått förstaplatsen på svenska albumlistan.

Och för varje klädbyte får vi se dem klädda exakt som de olika skivomslagsbilderna genom åren, i underbart osannolika kreationer som innefattar allt från fjäderskrudar till lila spandexdräkter.

Det är en imponerande hitkavalkad som Rottnebandet river av. Även om det börjar lite småtrevande och ljudvolymen är alldeles på tok för låg (det gäller konsekvent på alla konserter här) så jobbar de sig starkare och starkare in i matchen med låtar som Clamour For Glamour, Prayer For The Weekend och Let Your Body Decide och publikhavet fullständigt dyrkar dem.

I avslutande extranumret, klockan två på natten, spelar de Calleth You, Cometh I med tillhörande konfettiexplosion - och det är det vackrast tänkbara slutet på en av de finaste musiksagorna i svensk nutidshistoria.

***

Men det går ju några fler tåg under sommaren innan det är helt slut. Så ta chansen att se The Ark en sista gång innan det är försent.

***

När jag ett par timmar senare träffar Ark-killarna backstage börjar vi prata om minnen, om galna bussresor från Hultsfred då det skrevs musikaler, om Roskilde-spelningar när solen tittade fram för första gången på en vecka i samma stund som Ark klev in på scen, om getter döpta efter Jepson. Om vuxenlivet och alkohol.

Jepson säger att de redan nu börjat ladda inför det stora slutgiltiga avskedet, på Gröna Lund den 16 september.

- Målet är att slå Bob Marleys gamla publikrekord då.

Redan i natt var de nära det rekordet.

- Ja, det här var nog en av de största publiker vi någonsin har spelat inför, det var mäktigt, säger Jepson.

***

I övrigt var det två saker som dominerade snacket här i Borlänge i går.

Dels vädret, den tryckande hettan och luftfuktigheten som fick folk att svimma. Att artisterna i sina loger har skrivna uppmaningar från festivalledningen om att säga åt folk att dricka mycket vatten känns som en bra grej.

Och när till och med rockmytskungen Andreas Kleerup följer den uppmaningen så kanske man börjar förstå att det är värt att ta det på allvar.

Kleerups nya band Me And My Army gjorde en fin konsert inne på Athena-scenen under tidig kväll. Med sin smått folkrocksdoftande vackra pop känns de som ett perfekt band att spela på en festival vars tema är fred och kärlek.

***

På en av de minsta scenerna hann jag också med att se första fyra-fem låtarna med Gullmarsplan finaste Alexis Weak.

Det är en jobbig tidpunkt han fått i schemat, som krockar med både Deadmau5 och The Ark, men han har en trogen och ständigt växande skara fans som verkligen är tokpeppade i klungan framför scenen och som sjunger med i vartenda rim i låtar som Släpp taget.

***

Men störst under torsdagskvällen var tveklöst The Ark.