Manics och Those Dancing Days lysande - men SMK-Frej är försvunnen

Tredje festivaldygnet på Putte i Parken inleds med  Sator, det svenska rock/punk-bandet som representerat Borlänges rockscen sedan sent 80-tal.

Utöver den uppenbara bristen på folk var det rätt bra röj på spelningen - mycket tack vare "grabbarnas" rutin och scenerfarenhet. Allt som allt, en helt ok start på dagen.

***

Efter det kvickt vidare till Veronica Maggio (Ja, hon fick faktiskt heta Veronica idag).

Hon levererade som vanligt en bra show, blandade upp hitsen med nytt, fint och genuint mellansnack och en scennärvaro man närmast kan kalla charmerande.

2011 är Sveriges soulpop-prinsessas år!

***

Those Dancing Days är antagligen bandet jag sett fram emot mest under Putte, eftersom jag har lyckats med bedriften att missa dom under samtliga av deras spelningar i sommar.

Men nu fick jag äntligen chansen.

Bandet är något legendariska i PIP-kretsar, med tanke på att de gjorde den första spelningen, på den första upplagan av just PIP för snart tre år sedan.

Då var de relativt okända och det är de väl egentligen nu också, men de har ändå en dugligt stor fanskara som troget står längst fram och kan varenda låt.

Spelningen i sig var sprecis som den ska vara, mysig, intim, dansant, charmerande och en demonstration av fem lysande, unga, svenska musiker!

***

Efter en spelning av unga musiker, relativt nya på scen var det dags för några riktiga gammelrävar i branchen - legender om man vill så - Manic Street Preachers!

Walesarna som har en karriär bakom sig som gör de flesta avundsjuka äntrar scen i duggregn - något ingen verkar bry sig om.

Manics släppte 2009 skivan Journal for Plague Lovers som endast innehåller texter från deras föredetta gitarrist Richey James Edwards som försvann spårlöst 1995, men som sedan 2008 officiellt anses vara död.

Något som tydligt influerade bandet, hur nu än fallet må vara är Manic Street Preachers legendarer i sin egen rätt, och gör som förväntat en lysande show.

***

Är det ett band? Är det konstnärer? Är det skådespelare?

Nej, eller jo? Äsch, det är Den Svenska Björnstammen!

De är allt av det föregående nämnda, plus mycket mer.

De gick på scenen i masker, hoodies och diverse annat, om inget mer var det en syn. Det roligaste med spelningen var dock de konstant förändrande minerna som blev mer och mer förundrande på femtioplus-paret som stod bredvid mig.

***

Sista bandet under fredagen - och totalt för Putte i Parken 2011 för min del - blev en konsert som jag hade höga hopp för, baserat på senaste gången jag såg dem - Siesta för några veckor sedan - Slagsmålsklubben!

Synd bara då att mina förhoppningar inte alls uppfylldes!

SMK gjorde den sämsta spelning jag sett med dem, den främsta anledningen var givetvis bristen på deras frontman - Frej Larsson.

Frej var spårlöst försvunnen och ingen förklaring gavs vart han var, eller varför han inte var närvarande.

Dödsslaget för denna spelning var dock den enorma bristen på SMKs normala energi, även den spårlöst försvunnen utan förklaring.

Helt enkelt en riktigt tråkig spelning med bandmedlemmar som verkade sova ståendes, inte direkt den optimala avslutningen på en festival.

***

Nu är Putte I Parken slut för min del, men festivalen i sig är inte slut. Det är en dag imorgon också där bland andra Kaizers Orchestra, Adam Tensta, Håkan Hellström, Maskinen och Movits spelar. Men då är jag på Sonisphere, så jag missar dessvärre det.

Vi syns där, och gör vi inte det så syns vi i vimlet!

ANDREAS KÄLLMAN