Vi befinner oss mittemellan förra helgens Peace & Love, Sveriges största musikfestival någonsin, och nästa veckas Hultsfred, den tidigare självklara stjärnan och urmodern för alla svenska rockfestivaler.

Vi är också exakt samtidigt som den nya tidens två mest framgångsrika festivalkoncept: hårdrock och innerstad - med Getaway Rock och Sonisphere som pågår just denna lördag i Gävle respektive Stockholm. 

På den sistnämnda trängs över 15 000 besökare och headbangar till Slipknot och In Flames vid Globenområdet.

På promenadavstånd, ungefär långt som från valfritt camp till Orange Scen i Roskilde, därifrån står technostjärnan Joel Mull och spelar ljud på sin laptop inför en publik på kanske ett par hundra personer, nästan samtliga sittande eller liggande i gröngräset runt en gulnad midsommarstång.

På vägen dit har vi gått förbi lummiga skogar och grönskande kolonilotter i Aspuddens vackra grönområden.

Det är så idylliskt att det nästan inte går att beskriva när ambientklubben FLIM ordnar endagsfestival nere vid Vintervikens Trädgård.

Det är också ett så fantastiskt exempel på att det går att göra något alldeles eget, något som inte är likriktat och urvattnat och alltid tilltalar den bredaste och största publiken.

***

Här har några hundra människor - en skara som ständigt växer under de dryga fyra timmar jag är på plats - samlats för att lyssna på musik, umgås, dricka vin, äta god sommarmat eller bara luta sig tillbaka i gröngräset och njuta av en fin lördagseftermiddag i solen med ett soundtrack av livespelande artister som musikaliska vilokuddar för öronen.

***

Musiken kan inte hitta en bättre miljö.

Kollar man upp "ambient" på Wikipedia kan man där läsa att det betyder "omgivande" eller "bakgrund" och att ambientmusik "karaktäriseras av lågmälda, resonanta ljud, ofta framställda med dator eller annat elektroniskt instrument, och långsam eller ingen rytm".

Det här är inte musik att headbanga, sjunga allsång, dansa sig svettig eller få tårpilar i hjärtat till.

Det här är i stället något så ovanligt som just ett soundtrack till en vacker sommardag.

***

Joel Mull är det tveklöst största namnet i festivalens lineup. Han släpper tjogvis med skivor, turnerar världen runt och spelar på gigantiska techno-fester.

Men på FLIM-festivalen får han spela nästan först av alla, redan vid tre på eftermiddagen, och gör därför en ganska annorlunda spelning med skruvade ambient-ljud, blipp-blopp, natursamplingar och bara stundtals något som kan liknas vid beats.

Det är stämningsfullt, mysigt, trivsamt och väldigt fint.

***

När Joel har avslutat går en man med en akustisk gitarr upp på scen. Han klinkar då och då lite lätt på strängarna, samtidigt som han nästan konstant tittar bakåt på två andra killar som skruvar med sladdar i mixerbordet. Så sitter de i nästan en halvtimme innan han går av och en DJ tar över med lite mer raka elektronika-toner.

Huruvida gitarrmannen faktiskt gjorde ett liveuppträdande eller bara en misslyckad soundcheck förstod jag aldrig - och inte heller någon runtomkring mig. Det är i sig lite charmigt.

***

Senare på eftermiddagen spelar musikjournalisten och radioprogramledaren Mats Almegård skivor i en halvtimme - och trots att jag inte på rak arm kan nämna en enda låt han spelar så känns det ändå nästan som ett hitbetonat set i detta sammanhang.

Det förekommer ju till och med sång på någon låt!

***

Ludvig Elblaus strax därpå är däremot ganska långt ifrån både hitpotential och vokala insatser.

Det är snarare datorer och bas, knaster och hat. för att travestera en indierockskiva från i fjol.

Han sitter med laptopen framför sig och smådansar med hela kroppen medan basen mullrar tungt ur de båda högtalarna som utgör ljudsystemet till den lilla scenen på festivalen.

På varsin brassestol ute i publiken sitter Familjen-duon Johan T Karlsson och Andreas Tilliander och chillar. De är, precis som alla andra vi pratar med, väldigt nöjda med ambientfesten i det gröna.

***

Stockholmsduon Telebild gör klassisk ambient techno med lite mer dansanta och raka rytmer än de tidigare artistuppträdandena.

Jag lämnar Vinterviken med en skön känsla.

Det går alldeles utmärkt att göra små, elektroniska, alternativa och på alla sätt varma festivaler fortfarande i vår stad.

GUSTAV GELIN