Hultsfredsfestivalen har onekligen fått jobba i motvind när de nystartar med nya ägare efter fjolårets konkurs.

Den 25:e festivalen vid Hulingens strand är glest befolkad, på vissa konserter är det nästan så man skäms över hur lite folk det är.

Festivalen själva uppger att man sålt 10 000 biljetter, men det känns som kanske hälften så många är på plats inne på området.

Att sedan exakt hela första dygnet genomsyrades av ett aldrig sinande regn gör att upplevelsen tyvärr kunde börjat väldigt mycket bättre.

Men vädret är trots allt inte något som Hultsfred kan göra något åt.

Och vi som har några år på nacken har upplevt tusenfallt värre regnoväder på festivaler genom åren.

***

Artistmässigt är det desto bättre.

Under eftermiddagen spelar band som Cut Copy, The Drums, Beach House, Rainbow Arabia och Foster The People, vilket jag själv tyvärr missade alltihopa av eftersom jag av olika anledningar inte kunde anlända till festivalen förrän vid sjutiden på torsdagskvällen.

Men att komma in direkt i det underbara kaos som hiphopkollektivet Odd Future Wolf Gang Kill Them All skapar på näst största scenen, Blue Stage (gamla Pampas, eller Argus för de riktigt gamla rävarna) - det är så bra en återkomst till Hultsfredsfestivalen kan vara.

Tyler The Creator kommer in med kryckor efter att ha brutit foten - och sitter sedan hela konserten på en stol längst fram på scen.

Detta hindrar honom dock inte från att vara hårdare och mer energisk än nittionio procent av världens alla andra rappare.

Hela gänget leverar verkligen stenhårt. Basen mullrar, volymen är perfekt och publiken är helt galen av lycka över att äntligen få röja loss till årets kanske mest omsnackade hiphopakt live.

***

Om OFWGKTA står för framtiden så behöver man bara promenera ett par hundra meter bort för att åka bakåt i tidsmaskinen.

Där står Liam Gallagher och tre andra femtedelar av det Oasis som för 17 år sedan gjorde sin allra första spelning utanför de brittiska öarna just här på Hultsfred.

Då var de världens koolaste band, uppkäftiga slynglar med hårdaste attityden på planeten.

Liam försöker se obesvärad och tuff ut när han nu är tillbaka med sitt Beady Eye, men han har det minst sagt kämpigt inför en publik på inte ens tusen personer i regnet.

Och låtarna håller inte hela vägen. Det känns bara sorgligt och ledsamt, att stå och minnas tillbaka när vi senast såg dem på samma scen och det då var en kanske femton gånger större publik som kunde varenda ton.

Sorry Liam, men du har en snygg parkas i alla fall!

***

Inne på Stora Dansbanan (Orange Stage) sjunger Kaja Grytt i flätor med ett tajt band av yngre generationens indierockmusiker.

I det snygga danstältet spelar brittiske Egyptrixx ett ganska konventionellet house-set, inte alls den dubstep-electro som vi hört på skiva.

Och i gamla Teaterladan (numera White Stage) spelar amerikanska Tennis jättefin klassisk indiepop med gitarr-bas-trummor och sockersöt sång.

Jag hade gärna sett mer av dem, men springer till Primal Scream för att inte missa en sekund av Scremadelica-orgien.

***
När det mot slutet av Primal Scream-konserten blir allt glesare i publiken undrar jag lite dystert om det verkligen inte är mer folk här än så?

Men så ser jag det enorma folkhavet framför The Prodigy och blir lättad över att det faktiskt fanns publik här ändå.

Jag har sett Liam Howletts rosa frisyr stå och vråla Firestarter här förut.

Redan 1994 spelade Prodigy för första gången i Hultsfred och 1997 hoppade vi sönder oss till den då helt nya Firestarter på samma scen.

Och jag känner - tvärtemot den största publiken på hela Hultsfredstorsdagen - att det här inte riktigt är min grej längre.

***

Betydligt roligare är då kanadensiska Junior Boys, som med sin åttiotalsdoftande elektropop charmar den lilla skaran som tagit sig in danstältets torra näste.

"It's totally miserable outside, but I must say that you're dedicated", säger sångaren Jeremy Greenspan och tillägger:

"By the way, we're not The Prodigy".

***

Som sista band på torsdagen går Suede upp, lätt försenade, strax före ett på natten.

De inleder med debutsingeln The Drowners, fortsätter med en kavalkad av gamla hits som Animal Nitrate, Trash och Wild Ones och en gång i tiden var det här ett av världens bästa band.

Men nu känns det tyvärr bara ihåligt.

Brett Anderson hoppar och dansar och åmar sig sådär sexuellt ambivalent som han alltid gjort, men nu känns det inte längre snyggt eller spännande, bara desperat.

Som att han så oerhört gärna vill att tiden ska ha stannat i ett svunnet 1990-tal.

***
Nu skiner solen över Hultsfred.

I radhuset där vi bor inne i stan dricker vi kaffe och äter av husmor Ingelas hembakta muffins. Snart beger vi oss ner till festivalområdet igen för en ny dag.

På scehmat i dag står bland annat Crystal Castles, Bootsy Collins, Erasure, 2Many DJs, The Pains of Being Pure At Heart, Star Slinger, Slagsmålsklubben, Armand van Helden, Oskar Linnros, A-Trak och Ison & Fille!

Det känns ändå väldigt fint att vara här igen, i gamla fina Hultan. Om bara regnet fortsätter hålla sig borta i dag så kommer det här bli alldeles fantastiskt.

GUSTAV GELIN