Kön ringlar lång nerför backen från den pampiga Annedalskyrkan.

Hela vägen ner till Linnéplatsen när det var som allra värst. Många har väntat i timmar.

Enligt uppgifter var det över 4 000 personer som försökte ta sig in, men blott 900 som till slut fick plats i den mäktiga kyrkan.

Hetsen handlade om den 22-årige London-killen James Blake.

Ett musikaliskt geni som gör en modern hybrid av soul, electro och drum’n’bass och har utnämnts till något av en pionjär inom dubstep-genren.

Musiken kan knappt vara mer perfekt för att spela inför 900 hipsters i en fullsatt kyrka.

Han dränker sin röst med så mycket autotune att självaste Kanye West skulle bli avundsjuk om han var där. Och basen mullrar så massivt att träbänkarna med psalmböcker framför mig skallrar och kyrkorgeln bakom Blake och hans tremannaband ger ifrån sig resosansljud.

Volymen är högre än på någon annan konsert jag hört på de tre år jag varit här på Way Out West förut.

Samtidigt som det stundtals också är så lågmält i de sparsmakade elektroniska pianoballaderna att man stör sig på folk som knappar på sina mobiler långt bort.

Ljussättningen också den brutalt vacker, med det stora korset rakt bakom bandet som dränks av rökmaskin, strålkastare och stroboskopblixtrar.

Det är en magisk vacker konsert, som mer liknar en regelrätt kyrkomässa med James Blake som blyg präst inför en andaktsfull församling.

GUSTAV GELIN