Giertz: Jag har börjat gymnasiet

Jävlar, vad varmt det är.

Det var det enda jag kunde tänka på. Jag såg framför mig hur det forsade odör från mitt Niagarafall till armhåla.

Varenda blick på det där svettiga pendeltåget fick mitt hjärta att volta.

Mina ögon. Herregud, han tittar mig i ögonen. Har jag tappat dem? Finns de kvar över huvud taget? Påsar under ögonen? Shit.

Nej, jävlar, nu kollar hon i hörnet på armen. Är den för otränad? Borde jag tagit långärmat? Första intrycket räknas ju mycket. Jag vill ju inte bli ihågkommen som ”han med de taniga armarna”. Herregud. Ska jag vända? Jag har ju marginal. God marginal.

Jag var på väg till min nya skola.

Jag skulle börja gymnasiet. Det där ordet man artikulerat och sagt med uppspärrade ögon, utan att riktigt veta vad det är. Hört historier om hur det skulle bli ”den bästa tiden i ens liv”. Bestämt sig för att det ska bli en ”nystart”.

Väl framme tog jag de stapplande stegen upp för trapporna. Tittade på klockan. Femton minuter för tidig. Vad ger det för intryck? Det är ju lite som att hänga på låset. Och vem hänger egentligen på låset till skolan?

Eller det kanske är häftigt? Inger det kanske respekt? Vad vet jag? Ingenting, ju.

Jag slog upp glasdörren och gick in i en aulaliknande sal. Ett tjugotal människor satt där, alla lika tysta som jag. Det enda man hörde var knappljudet från en massa Iphones.

Klick. Klick. Klick. Klick. Klick.

Det enda jag kunde höra var klick. Jag blev helt förtvivlad. Är det detta som ska föreställa gymnasiet? En massa nackspärrade 16-åringar som klickar på sin telefon?

Och varför är det bara de som har saker att skriva? När ska min mamma skicka ett sms och fråga hur det går? När ska mina Facebook-vänner skriva roliga saker så att jag också kan skratta?

Varför hade alla någonting att göra - förutom jag? Nåväl, förutom att se till att svetten inte rann ner till golvet. För allas bästa.

Åh, nej. Nu börjar det.

Jävlar, vad kallt det är.

Iphoneklicken försvann så småningom. Mina svettattacker också. En vecka in i mitt första år på gymnasiet känner jag mig ganska taggad. Trots den obligatoriska ”ettan-looken”. Looken som i princip går ut på att man går runt med en bok (förslagsvis en obskyr, ganska okänd, gärna med ett konstnärligt porträtt på framsidan) och tittar. Inte tittar runt, utan man sneglar upp i taket. Som att man har en karta memorerad i takfläktarna.

Rätt vad det är frågar man någon på måfå ”Du, vet du var 4:5 ligger?”.

Ja, klart han gör. Men varför i hela friden skulle han vilja dela med sig av denna information till mig - en obetydlig, finnig, liten etta?

Nåväl. Gymnasiet fungerar precis som det ska. Den bästa tiden i mitt liv har tydligen börjat, min nystart har uppenbarligen satt igång och Iphonesen - de är lika frekvent klickade.

Och jävlar, vad bra det är.