Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
12 484
reaktioner idag

Hon skippade socker under 2 års tid – det här hände

"Jag gick upp i vikt av minsta lilla medan folk kan trycka pizzor och dricka öl utan att det påverkar".

Denna text är hämtad från bloggen LCHFingenjören.

blogg

5/5-15 är ett datum jag aldrig kommer att glömma. Det var dagen jag kapitulerade inför min sjukdom sockerberoende. Det var min allra första abstinenta dag. Det var min allra första dag som sockerfri, min första kursdag hos beroendeterapeuterna på Arteget.

Dagen innan tog jag mitt förhoppningsvis sista sockeråterfall. Jag åt START med flytande honung istället för mjölk. Jag var supersjuk i mitt sockerberoende.

Jag har ätit enligt LCHF sedan 2010, och första året gick riktigt bra. Jag lyckades att hålla mig clean och var hög på tanken att få äta mig mätt men ändå gå ner i vikt. Efter det började sockeråterfallen komma smygandes. När jag gifte mig vägde jag 85 kilo, tog en bit bröllopstårta och sedan åt jag mig upp till 110 pannor igen. Jag åt socker fram och tillbaka i 9 månader och var fast i sjukdomens klor. Som tur var snubblade jag över en intervju med Kicki Käller som berättade om sockerberoende och jag spontananmälde mig till deras sockerdetoxkurs. Det var det bästa beslut jag har tagit.

Sedan 2010 har jag tappat 95 kilo på egen hand. Jag hade 2 år kvar att leva och var handikappad av min kropp, ångest och sjukdom.

Att inse och kapitulera inför min sjukdom är det bästa jag har gjort för mig själv. Det har gett mig så mycket, det har gett mig livet tillbaka.

Förr när jag gick upp i vikt hatade jag mig själv och min kropp. Jag skyllde det på dålig disciplin och karaktär. Idag när jag går upp i vikt i perioder, vet jag att sjukdomen har tagit ett grepp om mitt liv. Jag kan fortfarande bli obekväm i min kropp, men jag tycker att andra människor ska ge fan i min viktuppgång. Jag anser att omgivningen har lika mycket rätt att klanka på min viktuppgång som när en annan insjuknar i ett skov av MS.

Förr så var dieter min högre kraft. En ny diet skulle startas i ur och skur. Idag tar jag till hjälp av beroendeterapeuter, 12-stegsprogram, meditation och mentala verktyg när jag insjuknar i ett skov. Förr var det kilon, idag är det psykisk hälsa.

Förr skämdes jag över mitt ätbeteende. Idag har jag planlagt alla mina återfallssignaler och alla, från min man till de jag är chef över, till de allra högsta cheferna på det globala IT-företaget jag jobbar på - är medvetna om mitt ätbeteende. Jag skäms inte längre, jag ber om hjälp och vågar blotta min svaghet gällande mat.

Förr hade jag en varm offerkofta, det var så jävla synd om mig för att just jag hade kontrollförlust gällande mat. Att jag gick upp i vikt av minsta lilla medan folk kan trycka pizzor och dricka öl utan att det påverkar. Idag vet jag att i detta liv så blev maten min utmaning. Alla har något de brottas med, dåliga relationer, sjukdomar, svårt i skolan/på jobbet. Just min förbannelse är maten och jag har ett ansvar att hålla mig frisk. Det är inte synd om mig, det är ett konstaterande bara.

Med hjälp av att jag äntligen fått en etikett att sätta på min svaghet så har jag också fått kraft och verktyg att må bra. Jag förstår att sjukdomen inte bara håller sig till maten, jag har extremt många utlopp. För att hålla mig frisk måste jag hålla ett öga på hur jag beter mig mot folk i min omgivning, sluta med alkohol och se till att anknyta till människor och inte till föremål som mat.

Jag vet också att jag aldrig kan lägga ner garden. Jag har träffat människor som levt fria från socker i 10 år och sedan tagit ett återfall och blivit supersjuka.

Med hjälp av denna insikt har jag klarat av att hantera livet. I relation är jag relativt nyabstinent, så ännu hanterar jag det inte 100 - men jag överlever. Jag gick igenom 4 dödsfall, en skiljsmässa och oron att inte ha ett eget hem - utan att äta socker eller dricka alkohol. Och det är av en anledning: programmet. Jag fick hjälp av sockersystrar att överleva, jag fick hjälp av omgivningen att hålla mig sockerfri. Det finns hopp och stöd och man behöver inte vara själv. Och det stavas inte DIET, det stavas GEMENSKAP.

Idag har jag levt i 2 år utan socker, mjöler, sötningsmedel, mejerier (undantaget smör) och alkohol. Det är helt sjukt. Hur jag firar? Jag unnar mig en veckas semester. Idag ska jag och min älskade älskade man på SPA. Sen blir det att åka till sthlm men min tjejkompis. För det är jag fucking värd!

KÖSS

Vill du också få ut din röst?