Pascal Engman: Avstängd från Mustaschkampen

Kära Cancerfonden,

Att vara rakhyvel i mitt badrumsskåp är en sinekur - mitt ansikte är nämligen lika hårlöst som ett två veckor gammalt foster eller bikinilinjen på en Victorias Secret-modell. Visst har jag några svarta sträva hårstrån som här och var bestämt sig för att slå rot och frodas, men att tjänstgöra som skäggstrå hos mig är ett liv i ensamhet.

Det är en kommandoräd rakt in i alkoholism, onani och självmord.

Sanningen är att det gör mig mycket ont att det förhåller sig på det sättet eftersom det finns få saker här i världen som jag önskar mig mer än att kunna anlägga en ordentlig rockstjärne-jag-skiter-i-allt-tredagars-stubb. För några år sedan gjorde jag och en vän ett tappert försök att råda bot på den missväxt som plågar våra arma anleten. Vi besökte ett apotek för att köpa Regain, medlet skalliga män behandlar sina kala hjässor med, att smörja in våra kinder med. Som tur var stoppade apotekaren oss och förklarade att det inte skulle hjälpa, och molokna och nedslagna lämnade vi apoteket med drömmen om ett manligt skägg i kras.

En annan vän, som är grek och därför har rätt gott om hår på de mest oväntade ställen, kärleksförklarade sig genom att erbjuda sig att transplantera sitt rygghår till mitt ansikte. (Nej, det är inte taget från Özz Nujens repertoar). En fin gest måhända, tyvärr omöjlig att genomföra.

Min oförmåga att odla skägg och mustasch gör att jag känner mig utestängd, socialt missanpassad och ofullkomlig som man.

Men viktigast av allt är att jag inte vara en del av Mustaschkampen.

Givetvis vill jag, precis som alla män, manifestera mitt deltagande för de tusentals män som varje år faller offer för prostatacancer genom att anlägga en mustasch-jävel som skulle göra Eisen Führer Bismarck stolt. Men nu kan jag inte det. Mustaschkampen är en mycket fin idé, men den är exkluderande mot oss hårlösa män. Så nu är min fråga: vad kan jag göra för att ansluta mig till denna viktiga kamp?

Pascal Engman – hårlös men hoppfull