Camilla Gervide: "I min värld så var jag stjärna"

Året är 1987. Den lilla flickan har nyvåfflat hår som är ihopdraget i en tofs mitt på huvudet med hjälp av en färgglad scrunchy.

Ögonlocken är färgade i ljusblått och i öronen dinglar clip on-örhängen. Hon har svårt att stå still och småstudsar hela tiden bredvid sin mamma. Storasyster himlar mest med ögonen.

Den lilla flickan är jag. Platsen var Skara Sommarland och det var dags för den stora idolen Lotta Engberg att kliva upp på scenen. Hon har precis vunnit Melodifestivalen, och var min stora, stora idol.

Mamma har berättat att hon för en sekund fick panik eftersom jag försvann i folkvimlet, men att hon genast visste var hon skulle hitta mig - längst fram med näsan tryckt mot kravallstaketet. (Jodå, till och med Lotta Engberg behövde ett kravallstaket på den tiden).

Där stod jag, längst fram och grön i ansiktet av avund eftersom Lotta hade med sig barn i min ålder uppe på scenen, som fick möjlighet att sjunga med henne. Varför dem? Varför inte jag? Jag dyrkade ju henne mest av alla!

Redan som liten så visste jag att jag skulle bli artist. Jag skulle bli som Lotta Engberg. Att mina föräldrar inte adopterade bort mig är för mig en gåta. Eller så är de helt enkelt utrustade med änglars tålamod, för en mer ”centrumkåt” unge fick man leta länge efter.

Mamma investerade tidigt i en videokamera. En sån där retro sak som var ihopkopplad med en stor box i vilken bandet satt, och som du fick bära med dig på axeln när du skulle filma. Den vägde säkert 10 kilo, men mamma var stark redan då med tanke på hur mycket filmat material vi har från våra tidiga uppväxtår.

Det gjordes försök till att filma min och storasysters skolavslutningar, när vi lekte med våra kompisar och så givetvis "Camillas alla sångframträdanden". I tid och otid. Planerade eller ej, det spelade ingen roll. Så fort någon stackare kom hem till oss på besök så skulle de prompt genomlida en spontankonsert med yngsta dottern.

Det kunde vara allt från att jag sjöng med till videoinspelningen av ”Stora melodifestivalen” på alla språk, till att jag dansade till mitt kassettband med Herreys. Och trots det så fick faktiskt mina föräldrar besök genom hela min barndom.

Min syster var däremot mer än måttligt trött på sin lillasyster, som hela tiden skulle studsa in och ut ur bild likt Kalle Anka-fågeln på julafton så fort mamma försökte filma henne.

Det är därför jag till denna dag inte riktigt vet hur jag fick henne och hennes vänner att ställa upp på mitt livs framträdande - "Fyra bugg och en Coca Cola", live på framsidan av vårt hus.

De ställde snällt upp som doa-tjejer medan jag rev av låten, från början till slut med en hejdundrands inlevelse. Men kanske kan jag ana små mariga leenden i deras mungipor om jag tittar riktigt noga.

Kalla det lyteskomik om du vill, men i min värld så var jag stjärna!