Camilla Gervide: Lägg ner Hultsfred!
KRÖNIKA. Antalet musikfestivaler som anordnas i Sverige varje år är svårt att få något egentligt grepp om eftersom det är lite svårdefinierbart vad en festival egentligen är.
Camilla Gervide är Nyheter24:s musikkrönikör.
Hennes välbesökta musikblogg hittar du på: camillagervide.com
De ploppar upp som könsjukdomar på en finlandsfärja och när den ena försätts i konkurs så återupplivas en annan med samma hjärt- och lungräddning som försökte hålla liv i SAAB in i det sista.
Om en festival som Hultsfred konkurreras ut av nyare förmågor som Way Out West och Peace & Love, är det då inte ganska tydligt att behovet och attraktionskraften för denna gamla räv inte längre finns där?
Kanske har människor helt enkelt tröttnat på lervällingen, reningsverket och bajsmannen?
Statistiken talar ju sitt tydliga språk – stadsfestivaler is the new black.
Enligt Expressens utsände på plats i Hultsfred så ekar gräsmattorna tomma i regnet, trots att festivalledningen hävdar att 10 000 biljetter sålts.
10 000 biljetter sålda ser jag som högst osannolikt av bilderna att döma. På sin höjd så är de 2000 besökarna på plats, de som blev blåsta på sin biljett förra året då konkursen var ett faktum.
Personligen har jag besökt Hultsfredsfestivalen en enda gång. Då hade jag den stora lyxen av att tälta på personalcampingen vilket innebar tillgång till toaletter där du inte riskerar att, i sann ”Jackass-anda” tippas omkull och själv bli förvandlad till en ofrivillig bajsman.
Men all denna ”lyx” till trots så har jag svårt att förstå charmen i att sladda omkring i lervällingen på en åker med en folköl i handen, skitig som få och med ett hår som ser ut att inte ha tvättats på åtskilliga dagar.
Att sen toppa av det hela genom att sova i ett klibbigt tält på ett liggunderlag som får bäddarna i Auschwitz att framstå som ett under av mjukhet är ingenting som jag vill betala dyra pengar för.
Kalla mig fjolla men jag gillar min svanskota som den är. Alltså en svanskota som inte gör sig påmind.
Om ett teve-program inte har tillräckligt med tittare så läggs det ner. Om en tidning inte säljer tillräckligt med nummer (eller avlyssnar folk till höger och vänster) så läggs den ner.
Om en artist inte säljer tillräckligt med skivor så droppas de från sitt skivbolag. De läggs ner.
Och om ett företag inte går med vinst, så läggs det ner.
Men en musikfestival som går med förlust för att ingen längre vill besöka den, ska sondmatas med pengar och tvingas framåt trots publiken uppenbara ointresse?
Varför ska denna musikaliska prostitution fortsätta utan varken logik eller resonemang?
Varför?
