"Är bottenlöst avundsjuk på twittereliten"

Gå före i kön där. VIP-treatment där, Chambre separee där.
Göra superkul, ascool tevegrej, sitta på front row, skåla med kreti och pleti. Ta ett kvällsdopp antingen i Mexiko eller i Los Angeles eller kanske en takpool i New York. Tappa all känsla för tid eftersom du är så jetlaggad att du inte kan stå upprätt.

Eller varför inte sitta på spa med sin lyckliga partner och äta nåt jävla kycklingspett och skratta och ha kul och tjäna förti miljarder i timmen samtidigt som det rinner kycklingsås ur mungipan.

Ja. För herregud vad alla – okej inte alla, men den så kallade svenska "twittereliten" – skrattar och har kul och skryter – och inte längre särskilt blygsamt – om sina lyckade liv och fantastiska projekt på Twitter.

Och här hade jag tänkt ”dra igång” krönikan med att skriva något tjusigt om:

1. Jantelagen. Varför är det så fult att det går bra för en?

2. Hur kan alla vara så jävla lyckade och varför är jag inte en av dom? (Jag vet svaret på det här, tack så mycket.)

3. Spaning: Svenskar som twittrar på engelska. Vilka tror ni att ni är? Lady Gaga? Obama? Kanske köra ett rant på det här?

Sen insåg jag att jag istället koketterar med hur himla synd det är om mig. Jag är tragisk och långtråkig, som signaturen ”Lilla jag” på brevväxlarsidorna i Kamratposten på 80-talet.
Jag vältrar mig i självömkan, gråhet, tristess, ångest och ett jävla ältande av niohundratusen ex-killar som förmodligen inte ens kan stava mitt förnamn.

Så klart att jag aldrig kommer få fler followers än mina 2 800 stycken på Twitter. Ingen vill ju pennfightas med en Lilla jag-förlorare.

***
PS: Själv började jag twittra ordentligt så snart mitt liv slutade vara glamouröst och glatt (maj 2011, reds. anm). Vem har tid att twittra när man är upptagen med att leva loppan? DS.