KRÖNIKA. Farzad Nouri om försvarsmekanismen i att avfärda människor med åsikter som idioter. 2011-10-15 11:27

En av de första sakerna jag fick höra när jag bestämde mig för att börja med stand-up var ”bry dig inte så mycket om folk. Kör på. Det kommer alltid finnas kritiker”.

Jag tänkte att det kommer jag kunna hantera lätt eftersom jag bloggat i sex år och är van vid att folk kritiserar (oftast anonymt). Jag kan hantera det. Dessutom har jag levt i 28 år, det gör en också ganska härdad, kan man tänka sig. Jag menar, man hamnar dagligen i diskussioner, får kritik, blir recenserad om allt från åsikter till klädsmak.

Många jag känner skakar ofta på huvudet och avfärdar folk som idioter. ”Människor är dumma i huvudet. Skit i dem”. Det är två mantran som ständigt upprepas. Jag själv har varit och är likadan. Ibland kan jag verkligen skaka på huvudet, men inte allt för sällan tar jag åt mig, det hugger till magen och då är en vanlig förklaring att det har med min egen osäkerhet att göra.

Ja, visst kan det va så, men jag tror dock inte att de som slår ifrån sig kritik, retweetar taskiga kommentarer lite småironiskt, är mer säkra på sig själva än nästa person. Det handlar mest bara om en försvarsmekanism att skratta, skaka på huvudet och avfärda folk som idioter - det är ju lättare så.

Det finns så många andra som tycker om en och det är kritik från dem som man bryr sig om och som räknas. Det brukar en nära vän till mig påpeka. Ofta. För ofta kanske.

Jag har många gånger slagit ifrån mig negativ kritik med att personen i fråga ”inte kan ett skit om [INSERT VALFRITT ÄMNE] ändå”. Det funkar för mig, ibland. Men ärligt talat, betydligt oftare fungerar det lika bra som SD kan göra valutakonverteringar - inte så jäkla bra. Jag känner mig skör, nästan som en Birro i högform, blir defensiv och klorna kommer fram.

Jag kan inte bara skaka av mig allt med att folk är ”dumma i huvudet”. Det tär på mig. Hur härdad jag än är så tar jag ändå åt mig. Utåt kanske jag lyckas hålla en fasad, men vi alla är ensamma när vi lägger oss på kvällen och blundar. Då kan det komma tillbaka. Jag kan inte bara igonera människors åsikter. Jag vet att jag skulle vara en lyckligare människa om jag lärde mig filtrera mer effektivt. Det skulle säkert ge mig mer sömn.

En gång sa samma kompis åt mig att ”sluta vara osäker”. Då skakade jag på huvudet och tänkte att "till och med min vän är en idiot, tror han att jag är osäker på mig själv, pfft! De finns minsann överallt, jag är ta mig fan inte är osäker på mig själv."

Senare på kvällen la mig ner i sängen, blundade, ensam med min tankar och tänkte på det där några varv till.