"Ensam stackare som råkar ha ihjäl sig"

Döden är något jag ofta funderar på och bara för några dagar sedan läste jag om en ”singelolycka”, som visserligen handlade om en bilolycka, men jag tänkte ändå att det är exakt den rubriken min död skulle fått. En ensam stackare som råkar ha ihjäl sig för att ingen finns i närheten för att hjälpa till.

Kanske sätter jag något i halsen. Får ingen luft. Slår 112 med fingrar som inte riktigt följer uppmaningen på grund av stressen, jag kämpar 1-1-2 men för varje sekund som går och för varje feltryckning så kommer jag närmre döden. Personen i andra änden svarar ”112, kan jag hjälpa till med något”, men jag får inte fram ett ljud, bara konstiga stön.

Telefonisten tänker att det är en busringning, lägger på och kollar på sin lätt överviktiga kollega med en blick som säger ”dagens ungdomar”. Kollegan skakar givetvis på huvudet och suckar högljutt tillbaka.

Inget syre, musklerna orkar inte mer, benen ger upp, jag famlar ner på knä och kryper mot dörren. En sista chans kan vara att plinga på hos någon granne, tänker jag, samtidigt som ansiktet får en lätt lila ton. Precis när jag greppar tag i handtaget så kommer kollapsen. Utslagen. Jag ligger där i veckor innan stanken av min ruttnande kropp når ut i trapphuset. Grannarna kanske skulle undra, väldigt bekymrat förstås, att "det var längesen vi såg herr Frashadh Naourri nu", så de ringer till larmcentralen.

Telefonisten försöker lugna ner grannen med förklaringen att jag säkert bara åkt på långsemester. Dagarna går och stanken blir mer påtaglig. Grannarna undrar om det är deras avlopp, de ringer därför bostadsrättsföreningen som skickar dit en fastighetsskötare, men inget konstigt dyker upp. En orolig granne öppnar min brevlåda och får ett slag av likstank i ansiktet, hon springer snabbt in och ringer polisen igen, ”jag ringde för några dagar sen och var oroad över min grannes frånvaro. Han har inte dykt upp än och därför öppnade jag hans brevlåda nu och det stank död grävling. Skynda er hit! Någonting står inte rätt till!”

Poliserna skyndar till lägenheten med en stor patrull. Först kommer det en förpatrull som springer in i porten med hjälm och redskap och slår in min dörr. Där ser de mig ligga. De kollar runt i lägenheten för att ”säkra området”. Med ryggarna längs väggarna hoppar de med dragna vapen mellan alla rummen. "Clear", ”Clear”, hör man det eka från alla rum. En polis med kostym kliver in i lägenheten, sätter på sig handskar och går ner på huk för att titta på kroppen.

Han ser att jag är blå i ansiktet. ”Han har nog blivit strypt”, säger han till sin kvinnliga kollega som kommer in strax efter. Hon tittar på honom och frågar vad motivet skulle vara. Polismannen kliar sig på skägget och säger ”det ska vi ta reda på”. Kvinnan får en känsla, hon sätter på sig handskarna och lyfter mitt huvud. Inga strypmärken. Någonting ramlar ut från min mun. Hon håller upp godisbiten mot ljuset och konstaterar högt "det är en singelolycka, han hade ingen som kunde hjälpa honom".