KOLUMN. Nyheter24:s Mimmi Lexander om varför folk ofta tror att de är felciterade och varför man inte kan ta tillbaka det man sagt i en intervju. 2012-09-11 16:34

För något år sedan ringde en tjej som gick samma utbildning som jag tidigare gått på Södertörn och frågade om jag kunde ställa upp på en intervju i deras C-uppsats. Den skulle handla om hur det gått för gamla journalistik- och multimediastudenter, vad man jobbar med idag och så vidare.

Jag brukar aldrig ställa upp på sånt där, men tänkte på hur svårt man själv tyckte det var att få folk att medverka när man gick i skolan, så jag tackade ja. Anonym fick man vara också, jättebra.

Vi satt i säkert en timme, käkade kanelbullar och pratade om hur efter mediedelen av utbildningen var. Min tanke var väl mest att vara så ärlig jag bara kunde för att det skulle kunna bli någon förbättring i framtiden.

Någon vecka senare får jag läsa den färdiga uppsatsen. Min första tanke är ren och skär panik. Jag låter ju helt från vettet? Har jag sagt det där? De måste ha skrivit fel, tagit det ur sitt sammanhang!

Eller?

Jag går igenom citaten igen. Inser att jag faktiskt sagt allt som står. Jag pratar så. Det är inte fel, det är bara... så konstigt att läsa det i skrift. Det är ju mycket som fallit bort mellan raderna, tonen i samtalet som inte kommer fram, och framförallt, nyanser i språket, ironi, som inte alls kommer ut rätt i skrift.

Som nöjesjournalist får man ta en hel del skit. Jag vill påstå att kända personer ofta tycker sig ha lite mer rätt i att bestämma över saker i efterhand. Jag har blivit anklagad för att felcitera väldigt många genom åren.

Men har man ställt upp på en intervju med en journalist som klart och tydligt förklarat syftet, som har en diktafon framför sig och det är solklart att det som sägs kommer att skrivas, då kan man liksom inte ändra sig sen. Man kan inte ta tillbaka det man sagt för att det kändes obekvämt när det drogs upp i en rubrik och ingress. Att man inte tänkte sig för hur man uttryckte sig eller vad man sa.

Man har alternativet som känd person att inte ge några intervjuer. Att kräva att all press ska gå genom presspersoner, att alla frågor ska skickas i förhand och ställa krav på vad som inte får frågas om och så vidare. Man blir nog inte speciellt långlivad och dessutom uppfattad som ganska oskön, men man har det valet.

Utan de där rubrikerna i början av karriären och utan ett enda roligt citat är det svårt att slå igenom. Syns du inte så finns du inte. Det är bara Zlatan som helt seriöst kan säga: “Jag behöver inte media – media behöver mig”.

Det finns nog ingenting mer irriterande när en person man intervjuat, citerat ordagrant från en bandare, inte fulvinklat och inte tagit något ur sitt sammanhang, kommer i efterhand och har synpunkter på att denne inte alls sagt så där.

Synd, för ljudinspelningar ljuger aldrig.