"Skiter i om Bäckström går på strippklubb"

Att sportstjärnor, programledare, bloggare, artister och annat löst folk inte är särskilt förtjusta i oss journalister är ingen nyhet. En gång dejtade jag en skådis vars polare bad honom att "koppla sitt journalistluder" och jag får dagligen försvara att jag älskar att jobba med tabloidjournalistik.

Och på arbetstid är det inte bättre. Näthat har det pratats om den senaste tiden, och arbetsmiljön för journalisten är inte bara mingel, mys och någon deadline. Tvärtom är det en ständig ångest där du alltid beskjuts av hat från läsare och människor du intervjuar. 

Ja, i alla fall om du jobbar med kommersiell och grisig "fuljournalistik", som undertecknad. 

När jag läser vad folk kommenterar på mina artiklar står det inte längre "Det här var en dålig artikel och det var ett stavfel där". I stället ska kraftord tas till. 

"Är du helt jävla cp ditt äckliga opererade missfoster kan du ingenting? Hon heter Miley Cyrus inte Myley Cyrus jävla HORA DÖ". Ja, typ så kan det stå. Annars blir du liksom inte hörd.

Borderlinehysterika som jag är kan jag aldrig ta åt mig – allt rinner av. Man vänjer sig. För några veckor sedan skrev min kollega Emma Malmlöf en krönika om just det. 

Emma är rutinerad och van vid folk som kommenterar i den nya laglösa andan. Så det som snowboadstjärnan Kevin Bäckström skrev om Emma och min kollega Viktor i det blogginlägg som slutligen fick honom sparkad från landslaget var inga nyheter, och den grova tonen och de råa personangreppen är tyvärr vardagsmat.

Men att det kommer från en profilerad snowboardstjärna i landslaget tyckte jag var förvånande.

Så insåg jag att Kevin Bäckström är ett symptom av sin tid. Jag skiter fullständigt i om han går på strippklubb, om han så skulle tatuera "never trust a bitch" (det gör inte jag heller, kvinnor håller alltid på med något lurt) från topp till tå, jag tycker inte att champagne facials är kvinnoförnedrande och varken nakenbilderna i hans blogg eller på hans Instagram stör mig det minsta. 

Tvärtom. 

Jag har aldrig fattat varför man inte ska visa allt som är vackert på första parkett – jag sitter och manglar ut Victorias Secrets-bilder, hårdvinklar sexnyheter och gud vet vad dygnet runt. 

Kevin Bäckström är en ung, snygg grabb som är bra på det han gör och får tusentals brudar utan att lyfta ett finger.

Han blev sparkad från landslaget på grund av sin kvinnosyn, hette det. Men jag köper inte det. Jag tror inte att Kevin har någon särskilt risig kvinnosyn. 

Mitt problem med honom är att han helt verkar sakna tanke bakom sitt agerande. 

Kanske har han problem med sin människosyn bara? 

Vad vet jag. Det jag däremot vet med största sannolikhet är att han inte har agerat som en sann stjärna. Att skriva ett pubertalt inlägg på sin Finest-blogg som sedan blir raderat är ingen fjäder i hatten. 

Kanske hade han bara en dålig dag och skrev något skit i stundens hetta?

Nej. När Kevin och hans tidigare landslagskamrat Tor Lundström (som i sympati med Kevin självmant lämnade laget) nyligen intervjuades av journalisten Natalia Kazmierska i P3 Nyheter tycktes Kevin helt oförstående inför kritiken. 

– Jag tänker inte be om ursäkt, sa han kallt.

Där och då var det plågsamt tydligt att den copytext som sportjätten och Kevins sponsor Nike skrivit om honom var långt ifrån sann.

Antingen hanterar man media som Zlatan Ibrahimavoic. Silencio Stampa.

Eller varför inte stämma skiten ur tidningen, precis som Micke Persbrandt gjorde med Expressen för några år sedan. Eller ringa och vråla på chefredaktören eller växeln?

Finns ju något som heter mejl också, om man är sugen på att klaga.

Konstigare saker har ju hänt.