Quetzala: Så blir du känslokall på tre minuter

Jag fick en fråga av en läsare som undrade hur man ska göra för att sluta bry sig och bli känslokall. Hennes önskan var helt enkelt att "lära sig att inte känna något".

Det här är, som ni kanske förstått, ett ämne jag brinner för. 

För mig har det nästan tagit femton år att lära mig att hantera saker "hårt" i stället för mjukt. 

När jag var yngre var jag "svag" och ganska utåtagerande, nu har jag vänt det inåt och blivit så luttrad och cynisk att man vänder det till att bli "stark" (sen om det verkligen är styrka är en annan sak, återkommer till det lite senare).

Att inte känna något alls är svårt, men jag har övat ganska mycket (på alla mina stackars ex, haha sorry) och läst på om den kyniska skolan (livets yttersta värde består i självbehärskning och oberoende), nihilism och apati (insikten om att njutningen inte är något i och för sig gott och smärtan inte något i och för sig ont) och förstått att både mitt psyke och min livsfilosofi är någonstans mellan allt det där.

För att bli känslokall så var jag tvungen att inse att jag faktiskt inte har något som helst behov eller önskan att bli älskad eller omtyckt av alla, att jag har råd att bli hatad eftersom jag inte är intresserad av banala saker som pengar, karriär, gott rykte, status och kärlek. 

Vet liksom inte hur viktigt det är att få kärlek från nollor med ägg som avatarbild på Twitter, pundande psyksnubbar med förutsägbara barndomstrauman och långtråkigt klyschiga relationsmönster eller hysteriska karriärsbrudar som vill vara alla till lags.

Har man inte något att förlora är man onåbar, sekunden man slutar bry sig på riktigt så rinner ALLT av en.

Så fort man slutar ta livet på jävla stort allvar så börjar det också på allvar.

Lär dig var du själv börjar och slutar och var omvärlden tar vid.

Inse vad du kan påverka och inte.

Jag gav upp alla mina drömmar, och det har gjort mig lyckligare och mer till freds än vad jag någonsin varit.

Jag har slutat att jaga, men jag vill fortfarande ha bytet. Mitt mål i min personliga utveckling är att i slutändan inte vilja ha någonting alls, helt sakna begär, men det är en bit kvar dit. 

Sedan jag insåg att absolut ingenting betyder någonting så känns det som att jag kan göra precis vad som helst.

Och glöm aldrig var Marlon Brando sa: 

The more sensitive you are, the more certain you are to be brutalized, develop scabs, never evolve. Never allow yourself to feel anything, because you always feel to much.

Jag har – som ni förstår – inte uppnått fullständig nirvana ännu, eftersom jag fortfarande känner saker – men jag känner kallt. Kanske är det ett steg i rätt riktning?

Acceptans.

Tappa inte mjukheten, för den gör dig sensitiv och uppmärksam på omvärlden, den gör att du finslipar din perception och aldrig någonsin behöver bli fuckad igen. (Om du inte vill så klart, det kan vara skönt att krascha i diket ibland också.)

Låt aldrig mjukheten lura dig, tappa inte fotfästet. För mig har även det mjuka nu kommit att bli ett spel.
Jag kan spela ledsen, böna och be, kräla, lida offentligt – allt för att få en ny chans och ett tillfälle att krama om någon bara för att känna efter var på ryggen de är som mjukast. Så du vet var du ska hugga. 

Insatsen är minimal, utdelningen maximal och njutningen total.

Det får aldrig bli en pyrrhusseger.

När du sedan tagit vad du vill ha så känns det som femtio multipla orgasmer, ruset från en speedball och pirret från att åka sportbil upphöjt i oändligheten.