Filmrecension: The Batman flyger igen

Eventuella skeptiker, som mentalt avvecklade sig från DC-fabriken när den genomtorre Ben Affleck fick ärva manteln, får med "The Batman" all anledning att åter omfamna Gotham Citys mörker.

För mörkt är det. Brottsligheten är hög, systemet korrupt och det regnar konstant.

I en magnifik inledning drar Batmans raspiga berättarröst i gång och förklarar hur hans roll är att vaka över staden men också att verka som ett hårdslående verktyg för att sprida fruktan. "Jag är hämnden", säger Batman i ett fantastiskt filmögonblick, och redan där är man redo att långsamt applådera regissören Matt Reeves, som bland annat har den amerikanska versionen av "Låt den rätte komma in" på sitt cv.

Stämningen är allt i den nya Batman-filmen, som är mer en skitig noir-deckare än ett superhjälteepos. Här finns inga multiuniversum eller magiska krafter, bara girighet, fulspel och en lagom invecklad intrig som får både kommissarie Gordon och publiken att klia sig i huvudet.

Framför allt vänder och vrider Reeves och övriga filmskapare på hjältemyten. Vem är egentligen god och ond?

Det är tydligare än någonsin att Bruce Wayne mest bara är rik och traumatiserad. Är han en hjälte? Inledningsvis tycks han ha mer gemensamt med en Travis Bickle i sin ensamjakt på stadens gator. Man kan verkligen diskutera hans prioriteringar – en (tråkig) vän av ordning skulle inte ha fel om hen påpekade att en miljardär på hugget nog skulle kunna bidra mer i den sjunkande staden Gotham än en emo-vigilant som spöar buset en knarklangare i taget.

Skurken och gåtmästaren The Riddler (Paul Dano) är förstås en psykopat hemmahörande på Arkham. Men trots sina mordiska tendenser drivs han, modernt nog, ändå av en vilja att rensa upp i den korruption som möjliggör för en elit att trycka ned resterande 99 procent.

Behöver en film vara tre timmar lång? Nej, så klart inte och sista akten är i segaste laget.

Men Robert Pattinson har kommit långt sedan vampyr-dagarna i "Twilight", vilket i och för sig inte förvånar någon som sett honom i filmerna av Bröderna Safdie och Claire Denis.

När han får sällskap i det filmiskt fulländade mörkret av den överjordiskt karismatiska Zoë Kravitz ("Big little lies") – som dyker upp och stjäl nästan allt syre i rollen som Catwoman – vill man utveckla den långsamma applåden till ett stilla jubel.