Filmrecension: Grabbig gayromans med svag gnista
”Bros” är den första romantiska komedin från ett stort filmbolag med en bred premiär som är rollbesatt med en majoritet av hbtq-personer. Filmen har oväntat explicita sexscener, men en svårköpt romans.
Genre: Romantisk komedi.
Premiär: 28 oktober 2022
I rollerna: Billy Eichner, Luke Macfarlane, Amanda Bearse, med flera.
Regissör: Nicholas Stoller
Speltid: 1 timme 55 minuter
Åldersgräns: 7 år.
Betyg: + + +
Bobby beskriver sig själv som en ”vit, cis, gay man” och driver en podcast i New York där han lever ett kravlöst ”Grindr”-singelliv.
Bobby är nöjd trots att han aldrig har varit kär, men det förändras när han träffar Aaron. En hockeykille som för tankarna till "balens kung" och dessutom är rolig, smart och har drömmar om en väg bort från sitt deprimerande kontorsjobb inom arvsrätt.
Tyvärr är han också ännu mer rädd för monogami än Bobby.
I en inledande metascen har Bobby ett möte med en filmbolagschef som har bett honom att skriva ett romkom-manus om ett gaypar.
”Något som en straight kille kan se med sin flickvän”, säger studiochefen. Bobby stormar ut i protest, och ”Bros" blir underförstått ett statement om att inte alla bögar är intelligenta och trevliga, och att queermänniskor inte älskar på samma sätt som heteros.
Humorn i ”Bros” blir ibland plågsamt självmedveten men funkar åtminstone bra i de scener då Bobby försöker öppna ett museum om hbtq-historia. En utställning utmålar president Abraham Lincoln som homosexuell, men styrelsen bestående av bisexuella, lesbiska, svarta och transpersoner, anser att det har gått för långt och säger att Lincoln på sin höjd ”kan ha varit bisexuell”.
Sexscenerna i ”Bros” är befriande explicita för att vara en film i den kommersiella mittfåran. Hårdhänta brottningsmatcher, analsex med ögonkontakt och slapstick-komiska orgier. De får Marilyn Monroe-tragedin ”Blonde” — som drabbades av en hög åldersgräns på grund av sina sexscener — att framstå som pryd.
Det är främst romansen i ”Bros” som saknar riktig gnista. Det är inte Luke Macfarlanes fel, som gestaltar sin sporthunk Aaron med en drömsk tuffhet. Snarare är Billy Eichner inte tillräckligt karismatisk för rollen som den sexige nörden, vilken hade krävt mer skådespelarkompetens. Eichner hjälps inte av det manus som han har medförfattat, med självömkande monologer vid konstiga tillfällen.
Trots att försöket att återuppliva en död genre misslyckas är ”Bros” ändå tillräckligt underhållande — ibland ofrivilligt — för att fungera som tidsdokument.
