"Vi kan inte tabubelägga samtal om hudfärg"

— Jag har jobbat med de här frågorna i hela mitt vuxna liv och märkt av dem när jag varit ute och föreläst, men också i privata konversationer, säger Barakat Ghebrehawariat som ofta anlitas som konsult i diskrimineringsfrågor.

— Ibland behöver du säga att en person är icke-vit eller svart för beskriva att den personen har blivit diskriminerad. Vi behöver prata om hudfärg när det är relevant. Vi kan inte tabubelägga det, påpekar han.

"Ångest har motiverat mig"

Titeln "Får man säga svart?" är en referens till alla gånger Ghebrehawariat har fått en variant av frågan "är det okej att säga det här?". Något han har definierat som "teoretisk ångest".

— Ibland brukar jag skämta och säga att "ångest är bra". Inte klinisk ångest förstås, men det är ett tecken på att du faktiskt bryr dig och drivs av en tanke att du vill vara inkluderande. Ett visst mått av ångest behöver inte vara negativt. Det har åtminstone motiverat mig att lära mig mer, och bete mig på ett sätt som inte är diskriminerande.

TT: Vilken är din målgrupp? Ängsliga mellanchefer ur medelklassen?

— Det är klart att jag talar till en ängslighet, men jag tror att demografin är mer utbredd än så. Vi insåg att diskussionen inte går att begränsa till privat- eller offentlig sektor. Det här är en samhällsdynamik och boken riktar sig till alla som är intresserade av att utveckla sitt ordförråd i frågor som rör antirasism.

Forskning talar emot "färgblindhet"

Barakat Ghebrehawariat säger att han som svart i Sverige sällan har lyxen att inte tänka på sin hudfärg. Samtidigt säger en del vita svenskar att de är "färgblinda".

— Om du har inställningen att "jag ser inte färg" då är det som att problemet inte finns, och det är helt enkelt inte sant. All forskning talar starkt emot din upplevelse, säger han.

"Får man säga svart?" vill göra termer från antirasistisk forskning begripliga för en bredare publik. Ghebrehawariat bjuder in till en "lägereld" för diskussion om ett gemensamt språk, men betonar att det aldrig går att skapa en lathund eller ett facit. Inte minst då språkets utveckling sker så snabbt och att vissa uttryck mycket väl kan vara daterade inom tio år.

"Finns inga perfekta begrepp"

TT: Kan du förstå att en akademisk term som "att utsättas för rasifiering" kan vara svår för gemene man att ta till sig?

— Ja, jag förstår det i allra högsta grad. Målet är inte millimeterprecision. Det är viktigt för oss som är belästa i terminologin att närma oss världen med empati och förståelse. Jag förväntar mig inte att alla ska älska sådana ord och jag argumenterar både för och emot exempelvis "rasifiering". Det finns inga perfekta begrepp eller vattentäta termer.

Barakat Ghebrehawariat är själv kluven till ordet "mångfald", som lätt kan bli förskönande. Ordet "inkludering" är i hans ögon i viss mån mer användbart, eftersom det erkänner att exkludering faktiskt förekommer.

Lite självkritiskt säger Ghebrehawariat att han är en del av det "mångfaldsindustriella komplexet" – där frågor som diskriminering och antirasism har blivit en växande bransch som i vissa fall kan vara problematisk.

"Nyliberal" mångfald

— Jag börjar se ett stort fokus på nyttoaspekten i mångfald. Det finns något nyliberalt i att överbetona den affärskritiska aspekten. Målet verkar ibland vara att vi ska bli bättre på att sälja ekologiska dadlar till svenska muslimer under ramadan. För all del, sälj produkter, men för mig är det otillräckligt om vi inte samtidigt skapar genuin jämlikhet och arbetar med inkludering på samhällets alla plan.

Medan ett begrepp som "mångfald" har fått en vagt positiv innebörd har ordet "invandrare" snarare laddats med negativa värderingar, menar Ghebrehawariat.

— Det har blivit en projektionsyta för alla typer av sociala problem och ställs ofta emot "svensk" som den positiva motpolen. När vi säger "invandrare" pratar vi inte om vita amerikaner som kommer hit för att jobba inom IT-sektorn, säger Barakat Ghebrehawariat.