Så låter Melodifestivalen på lördag

Först ut den här veckan är Liamoo, som gör sin tredje Melodifestival. Hans "Bluffin" är modern klubbschlager av det där slaget som passar Spotify-topplistor och gymhögtalare lika väl som Melodifestivalen. Efter en suggestiv inledning dunkar ett pumpande beat i gång en mörk gråta-på-dansgolvet-låt. Med massor av sångeffekt iklär sig Liamoo rollen av en nattlig antihjälte som blivit på tok för hjärtlös och kallhamrad för kärlek. Kul med tanke på vilken trevlig ung man han är i verkligheten.

Härnäst kommer debutanten Niello som har slagit sig ihop med rutinerade Lisa Ajax. Tillsammans sjunger de hiphop-poppiga duetten "Tror du att jag bryr mig". Verserna går på samma rapgymnasium på Lidingö som Hov1 medan refrängerna tuggar rosa tuggummi om hur den bästa hämnden är att rycka på axlarna och gå vidare. Tydligt och effektivt.

Osalig hårdrocksblandning

21-åriga Samira Manners gör också debut i tävlingen. Hennes bidrag "I want to be loved" är höstsolig Svensktoppen-folkrock med gitarrplonk, lunkiga trummor och en stor brun hatt. Samira Manners röst bär emellanåt hela låten i ensamt majestät och påminner inte så lite om brittiska popröster från förra decenniet, typ Kate Nash eller Paloma Faith.

Alvaro Estrella är tillbaka i tävlingen med "Suave", en sån där latin-schlager som har blivit hans signum. Precis som i förra årets "Baila baila" blandar han engelska med spanska och sjunger lidelsefullt över ett reggaetonbeat om att dansa tills solen går upp. Eller om att ligga, sak samma. Den här gången är låten lite mer polerad och Estrella tar det lite mer despacito än sist.

Unga Skövdebandet Browsing Collection fyller deltävlingens hårdrockskvot med en osalig blandning av emo-riff, whiskyraspig sång, cheerleaderkörer, tossiga metaltrummor och en stor och snabb skejtpunkrefräng. Med energi och attityd som 55-åriga mellometalmän nog hade sålt sina mustascher för.

Lundvik sjunger kärleksballad

Tolvpoängskanonen John Lundvik är tillbaka – på svenska. Lite som när Björn Borg gjorde comeback med träracket. Bidraget heter "Änglavakt" och här slår sig Lundvik ner ensam vid en vit flygel fast besluten om att helt skamlöst muta in en framtida första-dansen-på-bröllopet-klassiker med evig a-rotation på Lugna Favoriter. Här vankas det smäktande ballad om evig kärlek så att det stänker om det.

Sist ut är debutanten Tone Sekelius. Hennes "My way" handlar som titeln antyder om att göra sin egen grej och att inte ta skit från andra. Men till skillnad från gamle Sinatra blickar Tone Sekelius, som är tävlingens första transperson, framåt snarare än bakåt. Låten är en taktfast dunkande kampsång med näven i luften om en ljusare framtid byggd på lika delar social rättvisa och traditionell schlagerkitsch.