Camilla Gervide: Gamla rävar vinner alltid
Inför torsdagens Bryan Adams-spelning var köerna långa. Unga som äldre trängdes för att vara en del av publikhavet på Gröna Lund. Nyheter24:s krönikör Camilla Gervide var på plats.
Luften var tung av sockervaddslukt. Utrymmet framför scenen var fullproppat med förväntansfulla ungdomar och hade så varit de senaste timmarna.
Tv-kamerorna riggades, en man med en minst sagt uppseendeväckande grå flint stämde gitarrer som om hans liv hängde på det. Förväntningarna hängde i luften.
Backstage stöter jag ihop med en ögonbrynshöjande kombination; Erik Segerstedt och Markoolio. Då inser jag att det är något stort i görningen.
Erik Segerstedt även kallad Snygg-Erik, för er som fortfarande vill ha TV4:s Idol som enda referenspunkt i tillvaron och Markoolio - han som åker pendeltåg.
Det var nämligen dags för Kanadas stolthet, mannen som gjorde sommaren 1969 oförglömlig och som fick oss alla att känna behovet av att ”det är Robin Hood jag vill ha”…
- Ladies and gentlemen! Mr Bryan Adams is in the house!
Att kön till Djurgårdsfärjan sträckte sig långt förbi trapporna vid Slussen redan två timmar innan utsatt starttid var en tydlig indikation på vad som komma skulle, tyvärr gjorde jag aldrig riktigt den kopplingen.
Att det skulle bli mycket folk, det hade jag räknat med, men att det skulle bli Bob Marley-mycket folk det kunde jag aldrig ana.
Med mitt mätverktyg Bob Marley-mycket syftar jag på de sällsynta stunder då Gröna Lunds personal var tvungna att stänga igen grindarna, på grund av att de nått maximal besökskapacitet. Detta har skett ett fåtal gånger, bland annat när Bob Marley & The Wailers gästade Stockholm.
Det är alltså ett fåtal gånger som det gjorts kaos av Gröna Lund. Denna gång visade Bryan Adams med besked att gamla rävar har de lurigaste gryten.
Nya begåvningar som Johnossi, Danny och September i alla ära, men när det kommer till Bryan Adams så har de inte mycket att hämta.
När jag blickar ut över publikhavet inser jag att det sträcker sig mellan olika generationer. Alla vill höra den där speciella Bryan Adams-låten, som får det att kännas lite extra i hjärtat.
För mig är det självklara valet "Everything I do, I do it for you”. Den var paradnumret på alla mellan- och högstadiediscon - till tonerna av Robin Hoods ledmotiv fick jag hångla för första gången.
Jag minns det som att det var i går; i en skräckblandad förtjusning möttes våra tungor en hundradels sekund och jag undrade om det verkligen var okej att tycka att det var lite läskigt. Blött liksom.
Så med tonerna av Bryan Adams fortfarande ringades i öronen vandrade jag i går hem i den ljumma sommarkvällen med ett leende på läpparna.
It was the summer of '11.
