Nyheter24 träffar Matt McGinley från albumaktuella Gym Class Heroes. Här berättar han om varför bandet lyckas hålla sams, om bilolyckan som nästan avslutade bandets saga i förtid, om hur han hanterar pressen och varför det är så konstigt att prata om sig själv hela tiden. 2012-01-22 10:58

Matt McGinley är egentligen trummis i Gym Class Heroes, men har ändå slagit sig ner i en soffa med en akustisk gitarr. Under intervjun börjar han till och från spela små melodier - oftast något bluesinspirerat.

Han ser trött ut. Bandet är ute på turné efter att deras femte album The Papercut Chronicles II släppts och i samband med att de spelar i Stockholm får bandet också göra lite pr.

Hur är det ute på vägarna?

- Det är fortfarande ganska tidigt på den här europeiska rundan, så ingen har blivit galen än och vi har fortfarande rena kläder på oss. Det är trevligt.

Har det förändrats sedan ni började?

- Helt klart. På många sätt har det förändrats och på många andra sätt är det fortfarande likadant. Vi har tagit oss från den absoluta botten, och jag vet inte var vi befinner oss nu i relation till det, men när vi började turnera var det bara vi. Så fort vi hade spelat färdigt så sprang vi ut för att sälja merchandise och plocka ner vår utrustning. Vi härdade ut på den nivån under ett antal år, men jag tror att det ger dig perspektiv. När du är förunnad med något så lyxigt som turnébuss och roddare, allt runtomkring. Det gör att du uppskattar mer hur långt du har kommit.
 

"Kunde ha avslutat bandet för tidigt"

Vad är det galnaste som har hänt er på turné?

- Vi var med om en bilolycka jättetidigt i vår karriär. Det kunde ha avslutat det här bandet för tidigt. Men det ledde i alla fall till att vi fick en turnébuss, vår manager tyckte inte att vi skulle köra själva. På sommaren är vi utomhus mer. Vi ska till Australien senare, när det är sommar där. Kanske blir vi galna då.

Sätter ni mer press på er själva när framgångarna växer?

- Ja, faktiskt. Jag försöker att inte tänka på det så mycket. Det skulle göra mig galen.  Jag försöker att inte lägga onödig press på mig själv eller bandet, så länge vi gör musik vi tror på och som känns ärlig så håller den människor glada. Men målet är inte att göra andra glada utan oss själva. Men så länge vi kan stå på scenen och genomföra ett bra framträdande så är vi glada. Ungdomar är inte dumma, de plockar upp den energin.
 

"Andra har drabbats hårt av den här livsstilen"

Men ni har fortfarande roligt?

- Det är roligt. Alltid. Det finns olika sidor av att vara en turnerande proffsmusiker som inte är roliga, resandet kan vara uttröttande, press...jag är musiker. Att göra press är något jag har fått vänja mig vid. Vad det kokar ner till är att jag och bandet får chansen att spela i Stockholm och på andra ställen. Det är tur för oss. Allt vi måste göra utanför musiken är värt det. Att musiken är mitt jobb är fantastiskt.

Är det konstigt att behöva prata om sig själv hela tiden?

- Absolut. Det känns jättekonstigt att prata om mig själv. Om jag går ut och börjar snacka pratar jag aldrig om mig själv. Jag blir en intervjuare, jag frågar alltid massor. Det är min relation till andra. Att prata om mig själv känns uttröttande och tråkigt.

Vad gillar du att göra när ni är på turné?

- Jag älskar mat och att äta ute. Att uppleva nya kök. Det är en av mina favoritsidor av turnerandet. Det bästa sättet att lära sig om en stad eller en kultur är genom mat. Det är en så personlig sak. I bland, om vi har tur går jag ut och vandrar och får hitta tillbaka av mig själv via min Iphone. Jag gillar att hitta något tyst ställe och plocka upp gitarren eller datorn. Det är trevligt att hitta ett ställe där jag kan vara mig själv.

Du behöver egentiden?

- Det är viktigt för alla med eget utrymme. 23 timmar om dagen lever vi tätt inpå varandra. Att vi förstår det är nog vad som hållit ihop oss så länge. Den här livsstilen har drabbat så många andra band på ett sätt som gjort att de inte längre klarar av det här.