"Inte mycket som kändes rätt när Lööf talade"

Det var inte mycket som kändes rätt när Annie Lööf talade i Almedalen tidigare ikväll. Meningarna var krångliga, talet var för långt och fokus tycktes ligga på helt andra frågor än vad Centerpartiet behöver prata om för att lyckas bra i valet om två år.

Redan en halvtimme innan talet började stod det klart att Centerpartiets ungdomsförbund hade bestämt sig för att skapa den bästa möjliga stämningen inför Annie Lööfs tal. Det dansades, sjöngs ramsor och ett coverband spelade trallvänlig musik. När Lööf väl kommer upp på scenen exploderar de drygt 80 Cuf:arna i applåder och jubel, i en nästan sektliknande extas.

Extasen övergick dock snabbt i en viss trötthet och redan efter den första fjärdedelen av talet satt de tidigare så exalterade Cuf:arna och gäspade framför scenen. Trots den väldigt positiva publiken dröjde det ett bra tag innan den ordentliga applåden kom. Tyvärr var det när Lööf levererade veckans kanske mest oengagerade punchline; "Låt oss lämna kvartalspolitiken bakom oss!", och applåderna kändes därför en aning tvungna.

Talets kanske konstigaste delar var de då Lööf försökte bemöta att hon är ung och saknar erfarenhet. Jag undrade då, och jag undrar fortfarande, varför hon valde att ge sig in i den diskussionen överhuvudtaget. Hennes trovärdighet ligger i att hon är partiledare för ett regeringsparti, och hon behöver därför inte berätta små historier om saker som hände i de sena tonåren för att underbygga sin argumentation.

"Ett tal helt utan framåtblickande"

Tvärtom flyttade det publikens fokus till kritiken som har riktas mot henne, och gjorde oss än en gång påminda om hur ung hon är. En annan sak Lööf har kritiserats för hårt är att hon gärna slänger sig med klyschor och plattityder, vilket hon i det här talet bemötte med ännu fler klyschor och plattityder. För istället för visioner och framtidsutmaningar fick vi höra om vad Centerpartiet har genomdrivit för reformer hittills. Resultatet blev ett tal helt utan framåtblickande. Det enda undantaget var att Lööf har bjudit hem Alliansens partiledare till sin hemby i ett försök att återupprepa det Maud Olofsson gjorde inför valet 2006, men den här gången i syfte att bilda vad hon kallade Alliansen 2.0.

Lööf passade även på att inta rollen som opposionsparti när hon med hårda ord gick till attack mot att Socialdemokraterna inte har redovisat vilka frågor de kommer att driva i valet, än. Att hon dessutom gjorde det genom att visa på en rad saker som är fel i dagens samhälle, som att människor inte får några jobb, gjorde att kritiken kändes ganska missriktad. Det går nämligen inte att som regeringsparti attackera att oppositionen inte har skapat fler jobb - det är liksom regeringens ansvar.

När jag efter talets slut försökte samla tankarna insåg jag att jag hade väldigt svårt att minnas vad det var Lööf hade sagt och argumenterat för. Anledningen till detta är troligen en total avsaknad på röd tråd, i kombination med att Centerpartiet saknar idéer. Det fanns helt enkelt inget viktigt att komma ihåg, då det inte sades något viktigt.

Avslutningsvis vill jag dock berömma Annie Lööf för det skämt hon lyckades med i mitten av talet; "Nu är det snart dags att applådera igen". Att säga så är både smart och det skärper dessutom uppmärksamheten hos publiken, så att man som talare kan känna sig säker på att det man säger går fram. Ett smart och lyckat skämt gör dock inget tal - och när till och med det egna ungdomsförbundet somnar, då har man allvarliga problem.