Dödliga drönare sabbar spelplan för krigsmaskin
Hemmabyggen slår plötsligt ut gigantiska, moderna ryska örlogsfartyg – kriget i Svarta havet har fullständigt förändrat synen på krigföringen till havs. För den svenska flottan innebär det problem – men också möjligheter, enligt experter.
Obemannade och fjärrstyrda havsdrönare har funnits sedan andra världskriget. I tusentals år har brinnande fartyg använts för att attackera fiendeflottor.
Kriget i Svarta havet har drivit på utvecklingen och breddat användningsområdena för maritima drönare.
Ukrainas drönare är utrustade med kamera och gps, och fullastade med sprängmedel.
De är relativt små och låga, vilket gör dem svåra att upptäcka och förstöra. De används ofta i grupp och anfaller om natten, vilket ytterligare försvårar för de ryska fartygen.
En av varianterna som Ukraina visat upp är Magura V5 som enligt landet är 5,5 meter långa, väger upp till ett ton, har en räckvidd på 800 kilometer, 60 timmars batteritid och kan bära 200 kilo sprängmedel.
Den större Sea Baby ska enligt ukrainska säkerhetstjänsten kunna färdas i 90 kilometer i timmen, nå 1 000 kilometer och bära en dödlig last på 850 kilo.
I den pixliga, svartvita filmen dyker en fartygssiluett upp. Bilden skumpar, i takt med vågorna. När fartyget är nära bryts klippet, och ersätts av en enorm explosion.
Ukrainas ytdrönare är små, snabba och fyllda med hundratals kilo sprängmedel. De kommer i grupp om natten, och har de senaste åren blivit ryktbara i kriget i Svarta havet.
— De har lett till väldigt stora förluster för den ryska Svartahavsmarinen. Uppemot 20–25 procent av den totala styrkan ligger på havets botten, eller är försatt ur stridbart skick, säger Niklas Granholm, forskningsledare vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).
Magura, en bevingad valkyrisk krigare i den slaviska mytologin, har blivit ett namn att lägga på minnet. Det är en av drönarvarianterna som Ukraina på egen hand börjat producera i stor skala de senaste åren.
— De tar i princip jetskis och förvandlar dem till fjärrstyrda, explosiva drönare, säger Bryan Clark, expert på sjökrigföring och autonoma system vid tankesmedjan Hudson Institute.
Ryssland har haft svårt att hitta en lösning på problemet, och har tvingats retirera österut.
— De är så låga i vattnet att de är svåra att träffa. Kulor och robotar funkar dåligt i vatten, och de går inte tillräckligt djupt för torpeder, säger Michael Bohnert, som forskar på maritima- och luftsystem på amerikanska tankesmedjan Rand.
Flera lärdomar
Ukrainas framgångar har hävt Rysslands blockad av sjöhandeln, där exporten av spannmål är en ekonomisk livlina. Granholm konstaterar att ett handelsberoende land som Sverige på liknande sätt i en kris behöver kunna säkra sjöfarten för att hålla i gång den inhemska produktionen och försörjningen. Hotbilden har förändrats, påpekar han.
— Vi behöver en delvis annan marin än den vi har haft de senaste 20-25 åren. Den behöver ha längre räckvidd och uthållighet, samt kraftfullare, modernare vapen. Och den behöver vara större, säger han.
Enligt Clark är en uppenbar lärdom från Svarta havet att satsa på egna yt- och undervattensdrönare. Med dem kan Ryssland förhindras från att dundra ut och ta kontrollen över Östersjön, anser han.
— De kan i princip tvinga ryska styrkor tillbaka till sina hamnar.
Men på liknande sätt kan så klart Ryssland själv bygga ytdrönare som kan anfalla fiendefartyg.
— En konflikt i Östersjön kan snabbt förvandlas till en mängd drönare som skickas fram och tillbaka från båda sidorna, säger Bohnert.
Om flera av Rysslands mest avancerade örlogsfartyg sänkts av hemmabyggda drönare – hur klarar sig de svenska fartygen? Visbykorvetterna är utrustade med en automatkanon som kan användas.
— Men frågan är om man behöver ha något mer avancerat där, säger Granholm och nämner Phalanx-systemet som ett exempel.
— Den söker upp målet med radar och så skjuter den på det med minst 3 000 skott i minuten.
Ukraina har också använt sig av flygande drönare, i sig för små för att orsaka stor skada, men tillräckligt för att förvirra eller övermanna luftförsvaret på ryska fartyg så pass att traditionella sjömålsrobotar kunnat nå fram.
Kunde inte sättas in
Huthirörelsen, som kontrollerar stora delar av Jemen, har attackerat handelssjöfarten i Röda havet och Arabiska sjön sedan november förra året med flygande drönare och robotar. Det hotet var så pass allvarligt att Sverige inte kunde skicka sina modernaste krigsfartyg, Visbykorvetterna, som saknar luftvärnsrobotar.
— Man har köpt in och ska montera en ny typ av luftvärnsrobot på Visbykorvetterna. Men det här tar några år. Fram till dess så är det absolut inte så att man ska skicka ner dem till Röda havet, säger Niklas Granholm.
Men om korvetterna inte klarar sig där nere, hur ska de då kunna klara sig i Östersjön?
— Svaret är att det gör de inte utan en modern luftvärnsrobot i en högnivåkonflikt. Man kan ju bara hoppas att installationen av dem går så snabbt som det låter sig göras, säger han.
Men det är oklart om de nya luftvärnsrobotarna är tillräckliga, exempelvis mot en svärm av drönare.
— De flesta luftvärnen är skapade för att stoppa stora, snabba, dyra och smarta kryssningsrobotar, säger Michael Bohnert vid Rand, och fortsätter:
— Men det saknas högkapacitet för mål som är relativt enkla att skjuta ner, som en del av de obemannade farkosterna, fortsätter han.
Ständig utveckling
Alla experterna är överens om att utvecklingen följer den som pågått i kanske tusentals år av sjökrigföring. Det är en katt- och råtta-lek – utvecklingen av nya, mer avancerade system, och nya motmedel för att försvara sig mot dem.
Nästa steg i utvecklingen mot drönare – både till luft och havs – är något oklart. Kanske laser, höghastighetsvapen, störsystem eller drönare som attackerar drönare.
— Jag tror att det vi antagligen kommer att se är att de länder som lyckas vara innovativa och snabbare får in de här nya förmågorna brett inom militären är de som kommer att bli mest framgångsrika, säger Clark.
