Snabbanalys: Partiledardebatten

”Upp till bevis!”, ”Nu brakar de samman!”, Löfven mot Reinfeldt i en avgörande tvekamp. Så såldes det in, så sålde vi in det. Och visst hade de några intressanta dueller. En Löfven som brukar vara alldeles för träig i framförandet av sina egna tal lyckades bita ifrån rätt bra när Reinfeldt gick till attack och han lyckades föra fram kärnan i sin kritik: Ni har inte lösningen på arbetslöshetsproblemet.

Reinfeldt lyckades å sin sida tydligt måla upp Socialdemokraternas problem: De är oerhört kritiska till regeringen men försöker vinna väljare på att lova så små förändringar som möjligt. Där har S fortfarande en svårt nöt att knäcka.

Den tydligaste skillnaden i denna debatt jämfört med många tidigare var frånvaron av de fattiga, de sjuka och de arbetslösa annat än som siffror vid några enstaka tillfällen. Vi har tidigare varit vana att höra partiledarna lyfta fram såväl enskilda fall som besvärande strukturer. Nu pratar man i stället vagare om framtid, valfrihet, bensinskatter och förändrade arbetsgivaravgifter. Ordet barnfattigdom nämndes inte en enda gång även om Gustav Fridolin nosade lite på det.

Annie Lööfs trovärdighet har ifrågasatts en del den senaste tiden och har också svårt att samla stöd i opinionen. Hon framstod också som den mest osäkra och höll sig till några intränade talepunkter utan särskilt mycket tyngd bakom. Det mest radikala hon sa var att hon vill prioritera ”ALLA” skattesänkningar.

Jonas Sjöstedt var aggressiv, uppbragd och irriterad och fick in en del hårda kängor mot framför allt Göran Hägglund och Jan Björklund. Men är det någon som hade tjänat på att vara lugnare och mer förtroendeingivande är det han – detta har ju varit hans styrka tidigare.

Jimmie Åkesson fick inte mycket sagt och Jan Björklund förekommer mer som en slugger som får in en smäll då och då än som en intelligent debattör. Göran Hägglund är stabil i debatterna och har alltid minst ett kul skämt på lager men med de opinionssiffrorna skulle han helt klart behöva märkas tydligare som representant för ett parti med en egen politik.

Gustav Fridolin är fortfarande lillgammal och lite pompös men var betydligt skickligare i replikskiften än vi sett honom tidigare som språkrör. Kanske vann han mest på dagens debatt?

Reinfeldts dryghet och mästrande ton är hans stora problem. Han framstår som oerhört överlägsen i stilen och jag tror han kommer få rådet att tona ner de delarna något av sina medarbetare. Löfven å sin sida: I långa stunder dödstyst och avvaktande i väntan på att tilldelas ordet. Alltför passiv och som ledare för Socialdemokraterna måste man nog äga rummet lite mer än Löfven gjorde på sikt.

Om jämställdhetspolitik och socialförsäkringsdiskussioner satts på läktaren för gott återstår att se. Frånvaron av dessa ämnen är hur som helst den allra tydligaste skillnaden mot tidigare debatter de senaste åren.