Janne Josefssons varumärke

Rätt många av oss har kollat på Publicistklubbens debatt om Journalisten och varumärket. Inte för att det som sades var så oerhört intressant, för det hann det aldrig bli, utan för att diskussionen havererade. Det kom liksom inte fram många särskilt viktiga poänger. Jag är själv på en massa sätt kritisk till journalistikens nya villkor och till mediernas utveckling i stort. Jag är också kritisk till varumärkestänket i och med att det premierar en viss typ av uttryck framför andra minst lika viktiga eller viktigare. Samtidigt är jag i allra högsta grad en del av detta och i någon mån en person som mår ganska bra i den nya medievärlden, jag är ett ok varumärke i mitt lilla hörn helt enkelt.

Amelia Adamo och Stina Dabrowski avslöjade under diskussionen en hel del okunnighet om nya medier och ny journalistik och Ebba von Sydow och Alexander Schulman kanske kunde uttryckt än tydligare respekt för det icke-varumärkesorienterade journalistiska arbetet (vilket de ändå gjorde i någon mån och det är bra).

Men Janne Josefsson havererade ju totalt. Inte bara för att han betedde sig gubbstökigt – dessa medelålders män som alltid tror att deras oändliga bisatser är det mest intressanta för alla som lyssnar – och förolämpade sina medpanelister för att han tyckte att det lät häftigt.

Nej, framför allt för att han klagade på varumärkifieringen, ytligheten och den journalistiska latheten hos moderna journalister.

För är det nån som lever högt på sitt varumärke är det Janne Josefsson. Är det nån som i stället för att göra ett långt, seriöst och genomarbetat journalistiskt arbete ofta väljer att typ ställa sig i nån förort och bara vara Janne Josefsson i ett par timmar för att sedan komma tillbaka med något tendentiöst, halvplatt och framför allt – icke-klargörande – är det väl Janne Josefsson?

Han har varit med och gjort några av de allra viktigaste och bästa svenska reportage och granskningar jag tagit del av i hela mitt liv, för det ska han ha oändlig respekt, men han är också en journalist som allt mer tenderat att göra med sitt reportervarumärke vad Robert De Niro gjort med sitt skådisvarumärke de senaste tio åren.

Se debatten här:

Föräldraförsäkringsfail

Det är intressant hur föräldraförsäkringsfunderingarna tar sig olika uttryck just nu inom alliansen. Det handlar om en en försäkring som används flitigt och fungerar ganska bra men dess symbolvärde är starkt eftersom dess utformning är ett uttryck för inte bara hur man ser på jämställdhet och familj utan för hur man ser på politikens möjligheter och gränser.

Från Folkpartiets sida låter Jan Björklund meddela att en större del av föräldraförsäkringen bör individualiseras, vilket fungerar som en murbräcka för att få ett mer jämställt uttag. Från Kristdemokraternas sida vill man slopa individualiseringen helt, pappamånaderna ska bort för att öka valfriheten, heter det. Från centerpartihåll är man sin vana trogen otydlig. Några tunga c-namn vill individualisera den. Partiledaren Annie Lööf är dock helt emot detta.

Moderaterna då? Ja, de går nu ut och vill införa särlagstiftning med en särskild och svagare föräldraförsäkring för personer som invandrat till Sverige med barn över tre år. Förslaget är extra märkligt eftersom en svensk kvinna som adopterar ett fyraårigt, sjuårigt eller tioårigt barn inte får en försvagad föräldraförsäkring. Inte heller personer som invandrar från ett annat EU-land drabbas av moderatförslaget.

FP kommer inte få igenom sina idéer om individualisering, det vet vi. KD kommer inte heller få igenom sitt slopande av pappamånader (borgerliga ledarskribenten Sanna Rayman konstaterar till och med att partiet är så obsolet att det inte ens är lönt att diskutera deras politik – något som inte hindrat KD från att gå ut på DN Debatt och söka just diskussion). Centerpartiet kommer möjligen att få igenom sin politik eftersom de inte har någon tydlig riktning och därmed har någon eller några delsegrare i laget vad som än händer. Vad gäller Moderaternas förslag i dag? Jag hoppas det inte blir verklighet men känner jag alliansen rätt är det M:s lagda kort som ligger politiskt.

Så det är detta vi bör diskutera intensivt för det är en rätt allvarlig inriktningsförändring där man inför ett svagare välfärdssamhälle enbart för personer som är födda tillräckligt långt bort.

Föraktet mot Frida

Dokumentären om Frida Martinsson, ”Ingen är vän med en fattig”, fick enorm uppmärksamhet under förra veckan. Det är inte så konstigt, det var en väldigt drabbande berättelse och den känns väldigt nära såtillvida att det blir uppenbart att man lätt kan hamna i en utsatt situation. Särskilt om man som Frida haft en bitvis jävligt prövande uppväxt och har ett begränsat skyddsnät från anhörighåll. Berättelsen om Frida blev berättelsen om både hur snabbt man kan hamna i trubbel om man är arbetslös och hur vissa kan jobba väldigt mycket och ändå hamna i trubbel.

P1-serien Kluvet land berättar också om andra delar av arbetsmarknaden som inte fungerar som de ska. En lysande dokumentär om Jevgenij som kom till Sverige för att jobba och föll ner från ett tak utan vare sig vitt jobb, facklig uppbackning eller medborgarskap visade hur en stor del av den europeiska arbetsmarknaden kommit att utvecklas för de med minst medel. En annan del handlar om de svenskar som varje år dör på jobbet. Magnus Kärnbo är en av dem. Han blev 28 år. En tredje del handlar om papperslösa som städar för slavlöner. Alla dokumentärerna är otroligt bra och viktig lyssning. Jag hoppas så många som möjligt hör. Men den som verkligen fick genomslag är den om Frida. Troligen för att hon är så mycket som vi. En rätt vanlig, ung, tjej som kunde varit du eller din syster eller din dotter. I en situation du är rädd ska bli din, din systers eller din dotters.

Fridas historia berör inte för att hon är mest utsatt och fattig i hela Sverige, för det är hon inte, utan för att hon har en situation vi lätt kan se oss hamna i. Därför toppade hon – och inte Jevgenij – nyhetsrapporteringen.

”Frida är 25 år och har jobbat på krogen sedan hon var 14. Hon har serverat, diskat, städat, blandat drinkar och suttit i kassan. Frida behöver tre olika jobb för att pengarna ska räcka till mat och hyra. Men hon vet aldrig när hon ska jobba. Oftast blir hon inringd på ett par timmars varsel. Fast anställning har hon aldrig varit i närheten av. Nu ringer telefonen inte lika ofta; i flera veckor är den tyst.”

Så beskrivs det på P1:s sajt. Så är det. Så lever hon. Om detta vill de berätta och om hennes drömmar, sorger och rädslan för att det ska bli värre.

Men detta fick de inte göra ostraffat. En djupt föraktfull attityd och en del direkt orimliga ifrågasättanden dök snabbt upp och förklarade att Frida minsann inte alls är så fattig som hon ger sken av. Stockholmsmoderaten Per Hagwall ställer några relevanta frågor men kallar också Frida ”förmögen”, postar en bild på henne i festklänning och skriver ”Poor little rich girl”.

Sollentunamoderaten Edvin Alam googlade fram en bild som ”bevisade” att Frida en gång i tiden varit på P3 Guld-galan för att styrka att det minsann inte går någon nöd på henne. Timbros VD Markus Uvell kallade reportaget ”uselt” och menar att det är ”synd att SR inte orkade hitta en person som verkligen kan beskriva fattigdom utifrån egna upplevelser”. Från Stockholms Handelskammares Fredrik Johanssons twitterkonto påstods att Frida Martinsson helt enkelt ljuger när hon säger att hon inte kan äta sig mätt.

Det fanns dock giltiga skäl till varför vissa ifrågasatte delar av reportaget. Det framgick till exempel inte att Frida bor i bostadsrätt och möjligen kan få loss en del kapital att köpa mat för den vägen (även om det inte är säkert att det är ett alternativ som på riktigt ger henne några ökade möjligheter eller lägre kostnader, vi vet inte heller om hon kan få någon annan bostad) och de borde ha nämnt att reportern Mona Masris och Frida Martinssons vägar korsats förr (SR svarar bra här). Men det förändrar knappast kärnfrågan.

Det centrala är att det är ett reportage om en problematisk och delvis ny situation på arbetsmarknaden, inte om enbart fattigdom som sådan. De påstår aldrig heller i reportaget att hon bor i hyresrätt. De påstår aldrig att hon borde fått ja till ekonomiskt bistånd från socialen. Socialen säger aldrig att hon får nej på grund av hur hon bor. Hon får i stället nej på grund av att listan hon lämnat in över sökta jobb inte haft tillräckligt många poster. Både reportagets anslag och avslutning rör hennes jobbsituation, inte att hon ska få bidrag eller på nåt sätt ska representera Sveriges fattigaste.

Alla som levt i någon typ av fattigdom vet att det finns bättre ekonomiska beslut man kunde ha tagit med facit i hand, att det kanske fanns något sätt att få loss en slant på kort sikt, man har sannolikt till och med en serie felbeslut bakom sig och framför sig. Det har nämligen alla men det är inget man märker av eller behöver svara upp inför när man inte är fattig. Detta kan man ha en förståelse för och en insikt i.

Men man kan också välja att kritisera och man kan peka på att personen ifråga därför diskvalificeras från ens sympatier och samhällets hjälp. Den som levt i någon typ av fattigdom vet dock också att det aldrig är så svårt att göra exakt hundra procent rätt i varje läge och ta hundra procent rätt beslut varje gång som när man upplever att man saknar makt över sin situation.

Den som inte tror på fattigdom i Sverige och inte tycker att skillnaderna behöver utjämnas alls har förstås all anledning att ifrågasätta Frida Martinsson. Det är därför det är så talande att det är just högerpolitiker och skattehatande lobbyorganisationer som mest högljutt tutar ut sina underkännanden av Frida Martinsson. Det är ju nämligen de som har störst intresse i att den inte syns, hörs eller märks i offentligheten. Eller att den inte är hundra procent ren när den väl kommer fram.

Frågan är vad föraktet och den djupt nedlåtande tonen tjänar för syfte.

Generaliseringarna alltid vidriga

Jag twittrade i går om att jag tyckte att Neo-chefen Paulina Neudings text i Jerusalem Post är vidrig och lika gärna kunde varit skriven av Kent Ekeroth.

Jag fick väldigt mycket medhåll, många tyckte som jag att Neudings sammanblandning och osakliga ihopbuntning var anstötlig, men jag fick också starka reaktioner från vänner till Neuding, till exempel KD:s presschef Johan Ingerö och Timbroiten tillika filosofen Roland Poirier Martinsson. Sen förstås de vanliga rasisterna och islamofoberna som dyker upp så fort någon problematiserar generaliseringar av muslimer. Även invandrarbesatta sajten Avpixlat tycker såklart att jag är dum i huvet. Man konstaterar som vanligt i kommenterarna att SD – och Neuding nu (igen) då – är ”de enda som vågar säga sanningen i det här jävla landet”. Typ. Gott så.

Jag vill ändå fästa vikt vid vad jag invände mot allra mest. För make no mistake about it, jag ifrågasätter inte att judar i Malmö varit utsatta och jag tycker, som jag skrev här, att Ilmar Reepalus (och S-ledningens) slapphet inför detta är en skandal.

Men om man är van att se antisemitiska mönster och bekämpar dessa bör man naturligtvis också se det problematiska i att utmåla andra minoritetsgrupper som ett hotfullt kollektiv med gemensam agenda, en växande grupp hatiska faror som tar över mer och mer. Som Lena Posner-Körösi, ordförande för Judiska Centralrådet, skriver i Judisk krönika:
”Humanistiska värderingar är en stabil grund för judendomen, och det är dessa värderingar vi som judar bör omfamna. Det är också därför som vi bör motsätta oss alla generaliseringar, oavsett om de riktar sig mot muslimer eller andra grupper.”

En klok samförståndsinställning som också många andra religiösa minoritetsgrupper i Sverige har och som jag personligen tror är otroligt viktig för att nå förbi de konflikter som obönhörligen uppstår i ett samhälle vare sig det är heterogent eller helt homogent. När Paulina Neuding i Jerusalem Post skriver om muslimer som att de per definition är ett hot mot judar i Sverige saknas den inställningen helt.

Bland annat lyfter hon i stället fram segregationen i Stockholm som anledningen till att muslimer inte attackerar judar också i huvudstaden:
”In the capital of Stockholm, such imported anti-Semitism has not yet provoked any dramatic changes in Jewish life – mainly because of the segregated nature of the city.” och konstaterar i nästa stycke att situationen i Malmö är en helt annan:
”In Malmö it is different. In 2004 the most common name for baby boys in the city was Mohammed, and among 15-year-olds, ethnic Swedes are now in minority. Unlike in Stockholm, these demographic changes are immediately reflected in city life, and for Malmö’s 1,500 Jews, life has changed considerably.”

Den importerade antisemitismen hon pekar på projiceras nu alltså också på de nyfödda muslimska pojkarna i Malmö, som därmed misstänkliggörs av Neuding innan de ens lärt sig säga mamma, än mindre stava till inshallah. På vilket sätt är det annars relevant i en text om antisemitism och hatbrott att peka på att många barn som föds får ett visst namn ett enskilt år?

Paulina Neuding har helt rätt i sin kritik av Ilmar Reepalu och i sin ilska över hatbrotten i Malmö. Men när hon klumpar ihop, slumpar fram och utan relevans generaliserar kring alla muslimer (trots att brotten till antalet lika gärna skulle kunna förklaras av att det bor tio, femton väldigt aktiva antisemiter i Malmö och att de kanske skulle upphöra om dessa lagfördes) gör hon ju exakt samma misstag som Reepalu. Jag häpnar över att hon inte förstår det.

Hennes analys delas dock av Kent Ekeroth, varför jag drog parallellen.

Riksdagsplatsen – en missbrukares dröm?

Man ska vara försiktig när man skriver om personer som är utsatta på ett eller annat sätt. Och man ska inte hänga ut personer enbart för att det är kittlande, säljande eller för att det finns en allmän nyfikenhet. När vi följt utvecklingen kring före detta sverigedemokraten William Petzäll har alla dessa faktorer varit viktiga att förhålla sig till. För hur gör man när en riksdagsman kommer ut som narkotikaberoende? När han gör det till sin enda politiska fråga. När han sitter kvar i riksdagen med ett högt månadsarvode och många andra förmåner bekostade av skattebetalarna.

Nu åtalas han, som vi skrivit tidigare, för ännu ett knarkbrott. Ett missförstånd, bedyrade William Petzäll. En ”helt absurd anklagelse” som han skrev själv i sin blogg. Men förundersökningen, som vi tagit del av, innehåller inte något som över huvud taget pekar på några absurda omständigheter eller på annat sätt stärker hans version. Tyvärr. I stället tycks det som om William Petzäll säger vad som krävs för att få andrum i det enskilda samtalet, i den enskilda intervjun. Det är en på sikt omöjlig politisk hållning och självklart kommer Petzäll inte att sitta kvar i riksdagen under nästa mandatperiod – han tillhör ju inte ens något parti.

Personer som kämpar för att bli kvitt ett missbruk behöver ofta förlora något innan de tar tag i sitt missbruk, precis som att goda vänner och tursamma omständigheter i vissa fall kan bli möjliggörare av missbruket snarare än av ett tillfrisknande. Jag vet inte exakt hur William Petzälls situation ser ut men jag vet såhär mycket ur ett helt generellt perspektiv:

Om man är missbrukare är en miljö där man får väldigt mycket pengar, inte behöver närvara på specifika tider eller kan få sparken, inte kan avkrävas något alls av sin arbetsgivare eftersom man har ett förtroendeuppdrag och där man inte heller har några som helst vänner som kämpar för ens väl en närmast unikt svår miljö att tillfriskna i. Det är en miljö som är som gjord för att fortsätta missbruka.

Jag hoppas att detta inte gäller William Petzäll, som uppger att han är i princip drogfri i dag. Jag hoppas att han får den hjälp han behöver och det stöd han behöver. Blir han en stark röst med missbrukserfarenhet kan han komma att bidra med mycket viktiga perspektiv framöver.

Jag hoppas samtidigt att riksdagen som arbetsplats funderar över vilka möjligheter de har att gripa in när något går snett. Har man inte ett system som fungerar i dag kanske det är dags att börja bygga ett.

Tryckfrihetssällskapet

Den senaste tiden har diskussionen gått minst sagt varm om att ”Breivikbeslå” motdebattörer och huruvida det är rimligt eller inte att göra mer eller mindre långsökta kopplingar mellan normal etablissemangshögers invandrings- och integrationskritik och den kulturkrigsförande Breivikliknande hathetsen. Jag skrev om det här tidigare och uppmanade högern som vill slippa sammanblandning att tala ur skägget.

Ett tag trodde man häromdagen att man fick mer ur-skägget-raka besked än man trodde var möjligt när man såg att (avgående) chefen för Timbros medieinstitut Roland Poirier Martinsson tillsammans med Axess-skribenten Tanja Bergkvist skulle medverka på ett seminarium om genusvetenskap under parollen ”VETENSKAP ELLER VANSINNE?”. Passande för Poirier Martinsson som gärna jämför genusvetenskap med vansinne som forna tiders vetenskap baserad på skallmätning, så kallad frenologi.

Som arrangör stod omskrivna rasistkonspirationsteoretikerna i Tryckfrihetssällskapet. När det blev känt hoppade Roland Poirier Martinsson snabbt av och förklarade att han i princip lurats in. Det hedrar honom och det ledde till att även jämställdisthaveristen Pär Ström tackade nej. Även Axess Tanja Bergkvist valde att avstå med motiveringen: ”Jag kommer inte heller att delta om alla andra hoppar av.”

Samtidigt kan jag tycka att det är lite märkligt att Roland Poirier Martinsson inte kände till Tryckfrihetssällskapet, om han ändå basar över Timbros medieinstitut torde det vara närmast tjänstefel att inte känna till dem eller vad man tackar ja till. Men som sagt – både han och Timbros VD Markus Uvell har varit extremt tydliga med vad de anser om Tryckfrihetssällskapet därefter.

Axesskribenten Tanja Bergkvist not so much. Hon visar sig i stället låta som en tvättäkta rättshaverist och passar på att länka till rasistsajten Fria Tiders artikel när hon kommenterar hos Pär Ström. ”Diverse journalister twittrar och “varnar” deltagare är ju för att de är rädda för medial konkurrens, de vill ha åsiktsmonopol och de vet att du utmanar det. Enligt artikeln på Fria Tider som jag länkade till i min kommentar ( http://www.friatider.se/timbro-smadar-tryckfrihetssallskapet-efter-vansterkrav ) så ska ju debatt ha pågått på twitter” skriver Bergkvist i sin kommentar som också fortsätter i yrvaket konspiratoriska stil.

Så om Roland Poirier Martinsson tar sig ur rasseföreläsningen någorlunda rakryggad (med en viktig läxa i bagaget: ”kolla upp sammanhang innan du tackar ja”) ser det värre ut för Tanja Bergkvist. Axess gick förvisso ut och markerade mot främlingsfientlighet i något slags klargörande manifest häromdagen men med personer som Bergkvist på krönikörs- eller medarbetarlistan lär kritiken om att de fiskar i mörka vatten knappast tystna.

Avgå inte – lös problemet!

Alla har vi väl i veckan tagit del av Ekots utmärkta granskning av de svenska vapenaffärerna och de kontroversiella avtalen, och planerna på en vapenfabrik, med Saudiarabien. De inblandades lögner, vilseledande svar och märkliga undanglidanden har också varit en viktig del. Journalisterna Daniel Öhman och Bo Göran Bodin lär helt säkert prisas för sina reportage.

Avslöjandet att Exportkontrollrådet varit informerat, och ljugit om det bland annat för oss, och uppföljningen i SvD i dag är naturligtvis graverande för alla inblandade. Inte minst försvarsminister Sten Tolgfors (M).

Som jag ser det är dock inte personalfrågan – vem som får avgå och vem som får sitta kvar -det mest centrala. Före detta försvarsministern Leni Björklund (S) och nuvarande diton Tolgfors är tillsammans med sina statsministrar Göran Persson och Fredrik Reinfeldt samtliga ansvariga för det som hänt. Och har det varit så att de agerat helt i strid med riksdagens traditioner, gått bakom ryggen på viktiga kontrollinstanser och ljugit och mörkat på ett sätt som avviker från hur man gjort tidigare är det i princip så allvarligt att man kunde kräva Tolgfors avgång och Reinfeldts offentliga och fullständiga avbön och förlåt, hand i hand med Persson och Leni Björklund.

Men den svenska vapenexportspolitiken präglas av en samstämmighet där hyckleriet närmast är att betrakta som praxis. Visst kan Tolgfors avgå. Men om politiken och lagstiftningen inte förändras är inte mycket vunnet av Ekots utmärkta arbete.

Vi sitter här och säljer vapen till åtskilliga vidriga diktaturer helt öppet. När vi kollar lite bakom kulisserna visar det sig att vi är beredda att bygga vapenfabriker åt dem. I Tunisien användes sannolikt svenskt krigsmateriel mot demonstranterna under den arabiska våren. I Bahrain användes också sannolikt svenska vapen mot det folkliga upproret.

I Sverige tycker folket att detta är fel. Det går helt emot folkviljan. Men politikernas lösning är inte att ändra lagen. Politikernas lösning är att hyckla och ljuga – vi säljer som bekant mest vapen i världen per capita – och det undergräver förtroendet inte för enskilda ministrar utan för politiken och för demokratin.

Ett demokratikriterium för bistånd har införts. Vi hjälper alltså inte länder som har för vidriga styrelseskick att överleva.

Men för vapen gäller inte samma sak. Där säljer vi gärna, så att de kan fortsätta upprätthålla sina repressiva diktaturer. Och de gör det med vårt mandat.

Det enda som är rimligt nu är att Socialdemokraterna, Moderaterna och alla de andra genast slutar hyckla, larva sig, ljuga och mörka. Och i stället inför skarpare lagar, bättre insyn och skärpta rutiner för att kontrollera att allt går rätt till. Gör de inte detta – det är då avgångskraven bör komma på allvar.

Mediebevakning är faktiskt inte nazism

Sverigedemokraterna granskas mer av oss än av de flesta andra medierna och det är vi stolta över. Det har bland annat inneburit att vi har bäst koll på Sverigedemokraterna bland breddmedierna och har gjort flera avslöjanden som flitigt citerats i andra medier, inte minst av Sveriges Radio och TT. Konkurrenter jag pratar med lyfter ofta fram att de tycker vi är skickliga på SD-bevakningen. Detta är väldigt bra och på många sätt logiskt. Vi är nätinvånare själva och Sverigedemokraterna är mycket aktiva på nätet, liksom deras väljare, och de har kommit in i riksdagen hösten 2010 och därmed hamnat i rampljuset samtidigt som vi skruvade upp vår politiska bevakning över huvud taget.

Men de är ofta väldigt missnöjda med att granskas på ett sätt som är inte bara oklädsamt för folkvalda -som ju har ett särskilt ansvar – utan också ibland direkt osmakligt. Som när Patrik Ohlsson, kommunfullmäktigeledamot och ordförande för Sverigedemokraterna i Ängelholm, skriver på twitter att vår granskning av Sverigedemokraterna är att jämställa med Hitlers förföljelse av judarna.

Det stora bekymret där är förstås inte det vansinniga i att jämställa vår rätt normala journalistiska bevakning med den besatthet och det hat nazisterna bar på. Det riktigt vidriga är ju att han anser att Sverigedemokraternas folkvalda utsätts för en förföljelse i klass med den som judarna i Tyskland utsattes för.

Det är som ett skämt. En folkvald politiker gör den jämförelsen. På riktigt. Och han gör det för att vi granskar hans parti. Är detta en uppfattning som delas av partitoppen? Är medias granskning en ondskefull förföljelse i stil med hur det gick till under andra världskriget?

Vad partitoppens svar skulle vara är tyvärr inte så självklart som det borde vara. När Kent Ekeroth och Björn Söder var på WKR-balen tillsammans med en massa andra företrädare på högerkanten demonstrerade kritiska röster utanför – varpå åsiktsfränden Heinz-Christian Strache, partiledare för Österrikiska högerkantspartiet FPÖ uttryckte just denna inställning: ”Vi är de nya judarna”, uppges han ha sagt när de häcklades av demonstranterna.

Kanske är självbilden just så grumlig, inte bara hos Strache utan också hos Patrik Ohlsson? Obehagligt är det hur som helst.

Tala ur skägget!

Den senaste tiden har flera mer vänsterorienterade debattörer nämnt den politiska etablissemangshögern i samma texter där de nämner rasistsajter som Avpixlat och till och med massmördaren och terroristen Anders Behring Breivik.

Det är både logiskt och inte logiskt.
Logiskt därför att det finns delar i resonemang och problematisering som överlappat varandra mellan sånt du läser i Axessbloggen, på Avpixlat och i Breiviks manifest. Stegen däremellan är inte alltid så långa. Men den typen av parallell kan man nästan alltid dra mellan något vansinnigt och något icke vansinnigt. Avståndet är fortfarande oändligt mellan att skriva en rätt irriterande text och att ta till våld över huvud taget, än större när vi pratar om vanvett på Breiviks fruktansvärda nivå. Därför är kopplingen förstås på så sätt mycket ologisk. Den är måhända även retoriskt rätt opraktisk då den stänger dörren för varje form av självrannsakan hos en höger som många gånger uttryckt sig både korkat och otrevligt. För ingen kommer att kännas vid någon parallell där slutpunkten är det värsta brott som drabbat oss på mycket mycket länge.

Mitt stora problem med den här högerns retorik, förslag och tonläge har ingenting med våld eller hot att göra. I stället har det att göra med vad som inte sägs. Det pratas ofta om ”vissa invandrargrupper”, om ”oförklarad överrepresentation bland kriminella”, om ”politisk korrekhet”, om ”tankeförbud” och ”beröringsskräck” och en hel del annat. Det pratas om att våga se problem som nu tigs ihjäl. Det pratas FORTFARANDE om att ”våga ta debatten om invandringen”. Medan vänstern föreslår ett ambitiöst och ofta kostsamt integrationsarbete, trygga socialförsäkringssystem, hårt arbete för generellt minskade klyftor och vill förklara integrationssvårigheter med orättvisor, strukturer och rasism låter högern allt oftare svaret hänga i luften helt. I stället för att debattera explicit vad det är de vill säga pekar de på att vänstern inte vågar. Det pekar på att vänstern vägrar. De pekar på att man ”inte får” lyfta frågan. Därmed lämnar de till andra att definiera svaret på deras luddiga problemformuleringar och antydningar. Och för de som inte köper vänsterns svar finns få andra högeralternativ än de i bästa fall assimilationsfixerade – som definierar den invandrades egenheter och kultur som underordnad eller sämre än vår – och i värsta fall de mer explicit främlingsfientliga.

Så vill högern slippa den debatt som de möjligen har rätt i slår snett är det upp till dem själva att börja definiera vad tusan de pratar om, formulera hela frågorna och även ge svar. Att bara kräva att vänstern ger nya besked och överger sina tidigare är knappast ett rimligt krav.

Nej, Filippa Reinfeldt, det duger inte

I dag skriver jag tillsammans med redaktörerna Liv Beckström, Eric Sundström, Jonna Sima och Jonas Cullberg på DN Debatt om svårigheten i att få svar på frågor från Filippa Reinfeldt (och får man ”svar” låter de såhär) om den politik hon är ansvarig för i egenskap av hälso- och sjukvårdslandstingsråd i Stockholm.

Hon är ytterst ansvarig för ett område som omsätter oerhört mycket skattepengar, som rör väldigt många jobb och som ofta snuddar själva skiljelinjen mellan de olika synsätten i svensk politik. Det kräver att man finns tillgänglig för att motivera vad man håller på med, inte bara inför valet. Något vi lyfter. Artikeln har under dagen spridits väldigt snabbt och jag har fått mycket respons inte minst från andra journalister som delar bilden.

Men Filippa Reinfeldt tar sig friheten att avfärda det som en sosseattack hon i princip inte behöver bry sig om.

Det är intressant på flera sätt. Dels är jag inte socialdemokrat utan nyhetschef, krönikör och en för all del mycket politisk intresserad skribent. Dels vet jag inte om de andra som skriver under debattartikeln är socialdemokrater och jag vet inte hur Filippa Reinfeldt vet det? Har hon frågat?

Dessutom undrar jag om hon i så fall menar att det är rimligare för ansvariga politiker att strunta i att redaktioner som innehåller presumtiva socialdemokrater ställer frågor än när journalister som förmodas vara meningsfränder hör av sig? Det vore avslöjande, kan jag tycka (en som tycks ha den uppfattningen är moderate riksdagsledamoten Hanif Bali som påstår att jag är ”öppen socialdemokrat” varför kritiken inte är relevant).

Förutom att vi som skriver under debattartikeln har haft svårt att få svar från Filippa Reinfeldt finns ju fler omskrivna exempel. Till exempel här, från i somras, när Filippa vägrade svara tidningen City tills de bokstavligen smög sig på henne i ett annat sammanhang, varpå de fick några korta korta svar under nån minuts motvillig intervju. Eller här, för fyra och ett halvt år sedan, på Expressens ledarsida där problemet pekas ut av min före detta chefredaktör Aaron Israelson.

Nej, Filippa Reinfeldt. Det är en felaktig beskrivning du kommer med i dag. Det tror jag folk ser igenom. Det är dessutom respektlöst mot journalister, journalistiken och medborgarna på ett sätt som annars mest brukar förekomma hos politiker på yttersta konspirationsvänsterkanten där man avfärdar all kritik mot ledarfigurerna med att ”borgerlig media vill illa”. Det duger inte.