Ingen har jobbat på Nyheter24 lika länge som jag.

Förutom grundarna, Patrik Sandberg och Douglas Roos, är det bara jag som varit på Nyheter24 redan sedan innan sajten fanns på nätet – och fortfarande är kvar. Därför kändes det märkligt när jag gick på semester i slutet på juni och visste att sista dagen innan ledigheten också var sista dagen på den arbetsplats jag befunnit mig på i fyra år. Det är därför förstås med delvis blandade känslor jag nu valt att gå vidare och lämna Nyheter24.

Det finns ingen arbetsplats där jag lärt mig så mycket och utvecklats så mycket och det finns nog ingen annanstans där man kan få genomslag för egna bra idéer på samma sätt som på Nyheter24. Vi har dessutom vågat sticka ut hakan och fått våga misslyckas – och lyckas.

För mig, som alltid varit väldigt intresserad av politik och framför allt inrikespolitik, har det varit idealiskt att jag fått utrymme att nischa mig och rikta in mig på det jag är intresserad av och skicklig på. På sätt och vis är det också den möjligheten som nu gör att jag hamnar där jag hamnar. När jag i augusti börjar jobba som redaktör på Dagens Arena blir det första gången i livet jag, som alltid tagit mig fram genom att kunna lite om väldigt mycket snarare än som expert på något specifikt, väljer att nischa mig helt. Jag kommer nu alltså enbart att jobba med politisk journalistik för en progressiv sajt och det känns otroligt roligt att börja med detta så fort semestern är över. Men som sagt, det är inte utan en smula vemod jag lämnar det jag varit med och byggt upp så från grunden. Jag kommer att sakna Nyheter24 och alla de kollegor som jobbar så oerhört hårt och presterar så otroligt bra trots ibland jämförelsevis knappa förutsättningar.

Det finns ingen som inte skulle bli imponerad av det arbete som alla på Nyheter24 lägger ner och det är tydligt att det lönar sig. Numera är Nyheter24 ett företag som det går bra för, som växer och som kommer att finnas kvar, inte som för tre år sedan en nedrlagstippad och utdömd udda fågel. Tvärtom tittar konkurrenterna på Nyheter24 för att hitta inspiration och få koll på det nya som vi stått för.

Alldeles särskilt måste jag få tacka de som jag jobbat med från början i avgörande positioner. Främst Douglas, Patrik, Ehsan, Aaron och Quetzala som jag verkligen jobbat sida vid sida med från starten. De har alla på olika sätt väldigt stor del i att det gått bra både för Nyheter24 och för mig.

Efter det – alla som jobbar på redaktionen, tekniken, sälj, vid receptionsdesken och överallt annars. Alla frilansare, bloggare och krönikörer. Samtliga har överpresterat inte i enstaka fall utan under lång tid och det kan man bara ha den största respekt för.

Med detta sagt. Jag ser nu otroligt mycket fram emot att börja på och bli en del av Dagens Arena och jag hoppas att ni följer mig också där. Min plan är nämligen att få ett ännu större genomslag framöver.

Hej på er.

“Till att börja med påstår de, ospecificerat förstås, att våra artiklar består av ”till stora delar av halvsanningar och direkta felaktigheter”. Vi skulle gärna se att de pekar ut dessa halvsanningar och felaktigheter.
Dessutom skriver de att de gjort ”efterforskningar” som visar att ”samtliga personer som figurerat i den här nättidningen idag upplever sig som felciterade”. Också det är ett intressant påstående som borde backas upp av exempel. Särskilt eftersom ingen i artiklarna är felciterad.”

I dag skriver jag och chefredaktör Ehsan om SD:s reaktion på vårt avslöjande: http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/article704275.ece

SVT Debatts programledare Belinda Olsson hoppar in som kolumnist över sommaren och premiärskriver på torsdagen om “svenska journalisters beröringsskräck” vad gäller islam. Det är en vilsen text.

Hon har i och för sig rätt i att rapporteringen kring terrorrättegången i Danmark möjligen kunde varit mer omfattande. Erik Helmerson konstaterar att det “bara” skrivits drygt 200 artiklar om den rättegången i Sverige sedan april medan det skrivits 3650 om Breivik under samma tidsperiod. Så visst skrivs det mindre om de dömda svenskarna i Köpenhamn och det kanske borde skrivits om inte fler nyhetsartiklar så i alla fall fler smarta analyser. Helmerson har en poäng.

Samtidigt är jämförelsen med Breivik förstås fullkomligt irrelevant – det ena handlar om två fullt ut genomförda terrordåd där 77 barn, ungdomar och vuxna sprängdes, slaktades, mördades eller drunknade i flykten – det andra om effektivt stoppade attentatsplaner där ingen skadades.

Men visst kan man trots det, som Helmerson gör, på ett relevant sätt ställa sig frågan varför medierna inte skrivit mer.

Men Belinda skriver att “vi journalister är livrädda att trampa snett, kan ju bli rasister på kuppen” och då är hon förstås helt fel ute. Sen skriver hon att Uppdrag Granskning om familjerådgivarna i svenska moskéer följdes av “tystnad” från politiker, debattörer och feminister. Det är ju mer än något annat helt felaktigt.

Kolumnen fortsätter i samma förvirrat okunniga stil, förvisso allt för välbekant för de som sett SVT Debatt, och kommer alltså fram till slutsatsen att vi måste “våga” skildra Sverige “rakt upp och ner”.

Det är fascinerande att det här är så återkommande. Gång på gång skildrar medier, ofta klargörande och intressant, missförhållanden inom muslimska rörelser liksom inom andra. Nästan som besatta har vi diskuterat, analyserat, vänt ut och in på och tagit grepp om islamistisk terrorism och religiös fundamentalisms värsta uttryck – sedan 9/11 har det varit totalt dominant, de konfliktytorna och motsättningarna är de som beskrivits flitigast av allt. Men tydligen vågar vi ändå inte, enligt Olsson.

När felaktigt terrormisstänkta islamister grips i Göteborg och deras hem slås sönder inför småbarnen skrivs det om vad de misstänks för och alla slår på stort, några namnpublicerar. När de frias rapporteras det mer försiktigt.

När misstänkta islamistiska terrorister fälls i tingsrätten misstänkta för att planera dåd knutna till al-Shabaab slås det på stora trumman, några namnpublicerar. När de frias i hovrätten blir rubrikerna mindre.

När unga blandmissbrukare misstänks planera att mörda Lars Vilks med islamistiska motiv bankar man hårt på samma trumma, några namnpublicerar. När det visar sig att bevisningen är löjeväckande och männen efter lång tid i häkte – med restriktioner – döms bara för brott mot knivlagen är rubrikerna återigen mindre.

Inte har det heller saknats artiklar om den självmördande terrorbombaren på Drottninggatan, Taimour Abdulwahab. Tvärtom har det mesta han gjort i sitt liv genomlysts och analyserats, generellt en bra rapportering.

Men Belinda Olsson menar att problemet är att journalister inte vågar rapportera sanningsenligt för att vi är rädda att bli kallade rasister. Jag menar att hon är okunnig, har fel och upprepar samma klassiska myt som många andra okunniga gjort i många år. Det är rätt tröttsamt.

Rätt många av oss har kollat på Publicistklubbens debatt om Journalisten och varumärket. Inte för att det som sades var så oerhört intressant, för det hann det aldrig bli, utan för att diskussionen havererade. Det kom liksom inte fram många särskilt viktiga poänger. Jag är själv på en massa sätt kritisk till journalistikens nya villkor och till mediernas utveckling i stort. Jag är också kritisk till varumärkestänket i och med att det premierar en viss typ av uttryck framför andra minst lika viktiga eller viktigare. Samtidigt är jag i allra högsta grad en del av detta och i någon mån en person som mår ganska bra i den nya medievärlden, jag är ett ok varumärke i mitt lilla hörn helt enkelt.

Amelia Adamo och Stina Dabrowski avslöjade under diskussionen en hel del okunnighet om nya medier och ny journalistik och Ebba von Sydow och Alexander Schulman kanske kunde uttryckt än tydligare respekt för det icke-varumärkesorienterade journalistiska arbetet (vilket de ändå gjorde i någon mån och det är bra).

Men Janne Josefsson havererade ju totalt. Inte bara för att han betedde sig gubbstökigt – dessa medelålders män som alltid tror att deras oändliga bisatser är det mest intressanta för alla som lyssnar – och förolämpade sina medpanelister för att han tyckte att det lät häftigt.

Nej, framför allt för att han klagade på varumärkifieringen, ytligheten och den journalistiska latheten hos moderna journalister.

För är det nån som lever högt på sitt varumärke är det Janne Josefsson. Är det nån som i stället för att göra ett långt, seriöst och genomarbetat journalistiskt arbete ofta väljer att typ ställa sig i nån förort och bara vara Janne Josefsson i ett par timmar för att sedan komma tillbaka med något tendentiöst, halvplatt och framför allt – icke-klargörande – är det väl Janne Josefsson?

Han har varit med och gjort några av de allra viktigaste och bästa svenska reportage och granskningar jag tagit del av i hela mitt liv, för det ska han ha oändlig respekt, men han är också en journalist som allt mer tenderat att göra med sitt reportervarumärke vad Robert De Niro gjort med sitt skådisvarumärke de senaste tio åren.

Se debatten här:

Det är intressant hur föräldraförsäkringsfunderingarna tar sig olika uttryck just nu inom alliansen. Det handlar om en en försäkring som används flitigt och fungerar ganska bra men dess symbolvärde är starkt eftersom dess utformning är ett uttryck för inte bara hur man ser på jämställdhet och familj utan för hur man ser på politikens möjligheter och gränser.

Från Folkpartiets sida låter Jan Björklund meddela att en större del av föräldraförsäkringen bör individualiseras, vilket fungerar som en murbräcka för att få ett mer jämställt uttag. Från Kristdemokraternas sida vill man slopa individualiseringen helt, pappamånaderna ska bort för att öka valfriheten, heter det. Från centerpartihåll är man sin vana trogen otydlig. Några tunga c-namn vill individualisera den. Partiledaren Annie Lööf är dock helt emot detta.

Moderaterna då? Ja, de går nu ut och vill införa särlagstiftning med en särskild och svagare föräldraförsäkring för personer som invandrat till Sverige med barn över tre år. Förslaget är extra märkligt eftersom en svensk kvinna som adopterar ett fyraårigt, sjuårigt eller tioårigt barn inte får en försvagad föräldraförsäkring. Inte heller personer som invandrar från ett annat EU-land drabbas av moderatförslaget.

FP kommer inte få igenom sina idéer om individualisering, det vet vi. KD kommer inte heller få igenom sitt slopande av pappamånader (borgerliga ledarskribenten Sanna Rayman konstaterar till och med att partiet är så obsolet att det inte ens är lönt att diskutera deras politik – något som inte hindrat KD från att gå ut på DN Debatt och söka just diskussion). Centerpartiet kommer möjligen att få igenom sin politik eftersom de inte har någon tydlig riktning och därmed har någon eller några delsegrare i laget vad som än händer. Vad gäller Moderaternas förslag i dag? Jag hoppas det inte blir verklighet men känner jag alliansen rätt är det M:s lagda kort som ligger politiskt.

Så det är detta vi bör diskutera intensivt för det är en rätt allvarlig inriktningsförändring där man inför ett svagare välfärdssamhälle enbart för personer som är födda tillräckligt långt bort.

Dokumentären om Frida Martinsson, ”Ingen är vän med en fattig”, fick enorm uppmärksamhet under förra veckan. Det är inte så konstigt, det var en väldigt drabbande berättelse och den känns väldigt nära såtillvida att det blir uppenbart att man lätt kan hamna i en utsatt situation. Särskilt om man som Frida haft en bitvis jävligt prövande uppväxt och har ett begränsat skyddsnät från anhörighåll. Berättelsen om Frida blev berättelsen om både hur snabbt man kan hamna i trubbel om man är arbetslös och hur vissa kan jobba väldigt mycket och ändå hamna i trubbel.

P1-serien Kluvet land berättar också om andra delar av arbetsmarknaden som inte fungerar som de ska. En lysande dokumentär om Jevgenij som kom till Sverige för att jobba och föll ner från ett tak utan vare sig vitt jobb, facklig uppbackning eller medborgarskap visade hur en stor del av den europeiska arbetsmarknaden kommit att utvecklas för de med minst medel. En annan del handlar om de svenskar som varje år dör på jobbet. Magnus Kärnbo är en av dem. Han blev 28 år. En tredje del handlar om papperslösa som städar för slavlöner. Alla dokumentärerna är otroligt bra och viktig lyssning. Jag hoppas så många som möjligt hör. Men den som verkligen fick genomslag är den om Frida. Troligen för att hon är så mycket som vi. En rätt vanlig, ung, tjej som kunde varit du eller din syster eller din dotter. I en situation du är rädd ska bli din, din systers eller din dotters.

Fridas historia berör inte för att hon är mest utsatt och fattig i hela Sverige, för det är hon inte, utan för att hon har en situation vi lätt kan se oss hamna i. Därför toppade hon – och inte Jevgenij – nyhetsrapporteringen.

”Frida är 25 år och har jobbat på krogen sedan hon var 14. Hon har serverat, diskat, städat, blandat drinkar och suttit i kassan. Frida behöver tre olika jobb för att pengarna ska räcka till mat och hyra. Men hon vet aldrig när hon ska jobba. Oftast blir hon inringd på ett par timmars varsel. Fast anställning har hon aldrig varit i närheten av. Nu ringer telefonen inte lika ofta; i flera veckor är den tyst.”

Så beskrivs det på P1:s sajt. Så är det. Så lever hon. Om detta vill de berätta och om hennes drömmar, sorger och rädslan för att det ska bli värre.

Men detta fick de inte göra ostraffat. En djupt föraktfull attityd och en del direkt orimliga ifrågasättanden dök snabbt upp och förklarade att Frida minsann inte alls är så fattig som hon ger sken av. Stockholmsmoderaten Per Hagwall ställer några relevanta frågor men kallar också Frida “förmögen”, postar en bild på henne i festklänning och skriver ”Poor little rich girl”.

Sollentunamoderaten Edvin Alam googlade fram en bild som “bevisade” att Frida en gång i tiden varit på P3 Guld-galan för att styrka att det minsann inte går någon nöd på henne. Timbros VD Markus Uvell kallade reportaget ”uselt” och menar att det är ”synd att SR inte orkade hitta en person som verkligen kan beskriva fattigdom utifrån egna upplevelser”. Från Stockholms Handelskammares Fredrik Johanssons twitterkonto påstods att Frida Martinsson helt enkelt ljuger när hon säger att hon inte kan äta sig mätt.

Det fanns dock giltiga skäl till varför vissa ifrågasatte delar av reportaget. Det framgick till exempel inte att Frida bor i bostadsrätt och möjligen kan få loss en del kapital att köpa mat för den vägen (även om det inte är säkert att det är ett alternativ som på riktigt ger henne några ökade möjligheter eller lägre kostnader, vi vet inte heller om hon kan få någon annan bostad) och de borde ha nämnt att reportern Mona Masris och Frida Martinssons vägar korsats förr (SR svarar bra här). Men det förändrar knappast kärnfrågan.

Det centrala är att det är ett reportage om en problematisk och delvis ny situation på arbetsmarknaden, inte om enbart fattigdom som sådan. De påstår aldrig heller i reportaget att hon bor i hyresrätt. De påstår aldrig att hon borde fått ja till ekonomiskt bistånd från socialen. Socialen säger aldrig att hon får nej på grund av hur hon bor. Hon får i stället nej på grund av att listan hon lämnat in över sökta jobb inte haft tillräckligt många poster. Både reportagets anslag och avslutning rör hennes jobbsituation, inte att hon ska få bidrag eller på nåt sätt ska representera Sveriges fattigaste.

Alla som levt i någon typ av fattigdom vet att det finns bättre ekonomiska beslut man kunde ha tagit med facit i hand, att det kanske fanns något sätt att få loss en slant på kort sikt, man har sannolikt till och med en serie felbeslut bakom sig och framför sig. Det har nämligen alla men det är inget man märker av eller behöver svara upp inför när man inte är fattig. Detta kan man ha en förståelse för och en insikt i.

Men man kan också välja att kritisera och man kan peka på att personen ifråga därför diskvalificeras från ens sympatier och samhällets hjälp. Den som levt i någon typ av fattigdom vet dock också att det aldrig är så svårt att göra exakt hundra procent rätt i varje läge och ta hundra procent rätt beslut varje gång som när man upplever att man saknar makt över sin situation.

Den som inte tror på fattigdom i Sverige och inte tycker att skillnaderna behöver utjämnas alls har förstås all anledning att ifrågasätta Frida Martinsson. Det är därför det är så talande att det är just högerpolitiker och skattehatande lobbyorganisationer som mest högljutt tutar ut sina underkännanden av Frida Martinsson. Det är ju nämligen de som har störst intresse i att den inte syns, hörs eller märks i offentligheten. Eller att den inte är hundra procent ren när den väl kommer fram.

Frågan är vad föraktet och den djupt nedlåtande tonen tjänar för syfte.

Jag twittrade i går om att jag tyckte att Neo-chefen Paulina Neudings text i Jerusalem Post är vidrig och lika gärna kunde varit skriven av Kent Ekeroth.

Jag fick väldigt mycket medhåll, många tyckte som jag att Neudings sammanblandning och osakliga ihopbuntning var anstötlig, men jag fick också starka reaktioner från vänner till Neuding, till exempel KD:s presschef Johan Ingerö och Timbroiten tillika filosofen Roland Poirier Martinsson. Sen förstås de vanliga rasisterna och islamofoberna som dyker upp så fort någon problematiserar generaliseringar av muslimer. Även invandrarbesatta sajten Avpixlat tycker såklart att jag är dum i huvet. Man konstaterar som vanligt i kommenterarna att SD – och Neuding nu (igen) då – är “de enda som vågar säga sanningen i det här jävla landet”. Typ. Gott så.

Jag vill ändå fästa vikt vid vad jag invände mot allra mest. För make no mistake about it, jag ifrågasätter inte att judar i Malmö varit utsatta och jag tycker, som jag skrev här, att Ilmar Reepalus (och S-ledningens) slapphet inför detta är en skandal.

Men om man är van att se antisemitiska mönster och bekämpar dessa bör man naturligtvis också se det problematiska i att utmåla andra minoritetsgrupper som ett hotfullt kollektiv med gemensam agenda, en växande grupp hatiska faror som tar över mer och mer. Som Lena Posner-Körösi, ordförande för Judiska Centralrådet, skriver i Judisk krönika:
“Humanistiska värderingar är en stabil grund för judendomen, och det är dessa värderingar vi som judar bör omfamna. Det är också därför som vi bör motsätta oss alla generaliseringar, oavsett om de riktar sig mot muslimer eller andra grupper.”

En klok samförståndsinställning som också många andra religiösa minoritetsgrupper i Sverige har och som jag personligen tror är otroligt viktig för att nå förbi de konflikter som obönhörligen uppstår i ett samhälle vare sig det är heterogent eller helt homogent. När Paulina Neuding i Jerusalem Post skriver om muslimer som att de per definition är ett hot mot judar i Sverige saknas den inställningen helt.

Bland annat lyfter hon i stället fram segregationen i Stockholm som anledningen till att muslimer inte attackerar judar också i huvudstaden:
“In the capital of Stockholm, such imported anti-Semitism has not yet provoked any dramatic changes in Jewish life – mainly because of the segregated nature of the city.” och konstaterar i nästa stycke att situationen i Malmö är en helt annan:
“In Malmö it is different. In 2004 the most common name for baby boys in the city was Mohammed, and among 15-year-olds, ethnic Swedes are now in minority. Unlike in Stockholm, these demographic changes are immediately reflected in city life, and for Malmö’s 1,500 Jews, life has changed considerably.”

Den importerade antisemitismen hon pekar på projiceras nu alltså också på de nyfödda muslimska pojkarna i Malmö, som därmed misstänkliggörs av Neuding innan de ens lärt sig säga mamma, än mindre stava till inshallah. På vilket sätt är det annars relevant i en text om antisemitism och hatbrott att peka på att många barn som föds får ett visst namn ett enskilt år?

Paulina Neuding har helt rätt i sin kritik av Ilmar Reepalu och i sin ilska över hatbrotten i Malmö. Men när hon klumpar ihop, slumpar fram och utan relevans generaliserar kring alla muslimer (trots att brotten till antalet lika gärna skulle kunna förklaras av att det bor tio, femton väldigt aktiva antisemiter i Malmö och att de kanske skulle upphöra om dessa lagfördes) gör hon ju exakt samma misstag som Reepalu. Jag häpnar över att hon inte förstår det.

Hennes analys delas dock av Kent Ekeroth, varför jag drog parallellen.

Man ska vara försiktig när man skriver om personer som är utsatta på ett eller annat sätt. Och man ska inte hänga ut personer enbart för att det är kittlande, säljande eller för att det finns en allmän nyfikenhet. När vi följt utvecklingen kring före detta sverigedemokraten William Petzäll har alla dessa faktorer varit viktiga att förhålla sig till. För hur gör man när en riksdagsman kommer ut som narkotikaberoende? När han gör det till sin enda politiska fråga. När han sitter kvar i riksdagen med ett högt månadsarvode och många andra förmåner bekostade av skattebetalarna.

Nu åtalas han, som vi skrivit tidigare, för ännu ett knarkbrott. Ett missförstånd, bedyrade William Petzäll. En ”helt absurd anklagelse” som han skrev själv i sin blogg. Men förundersökningen, som vi tagit del av, innehåller inte något som över huvud taget pekar på några absurda omständigheter eller på annat sätt stärker hans version. Tyvärr. I stället tycks det som om William Petzäll säger vad som krävs för att få andrum i det enskilda samtalet, i den enskilda intervjun. Det är en på sikt omöjlig politisk hållning och självklart kommer Petzäll inte att sitta kvar i riksdagen under nästa mandatperiod – han tillhör ju inte ens något parti.

Personer som kämpar för att bli kvitt ett missbruk behöver ofta förlora något innan de tar tag i sitt missbruk, precis som att goda vänner och tursamma omständigheter i vissa fall kan bli möjliggörare av missbruket snarare än av ett tillfrisknande. Jag vet inte exakt hur William Petzälls situation ser ut men jag vet såhär mycket ur ett helt generellt perspektiv:

Om man är missbrukare är en miljö där man får väldigt mycket pengar, inte behöver närvara på specifika tider eller kan få sparken, inte kan avkrävas något alls av sin arbetsgivare eftersom man har ett förtroendeuppdrag och där man inte heller har några som helst vänner som kämpar för ens väl en närmast unikt svår miljö att tillfriskna i. Det är en miljö som är som gjord för att fortsätta missbruka.

Jag hoppas att detta inte gäller William Petzäll, som uppger att han är i princip drogfri i dag. Jag hoppas att han får den hjälp han behöver och det stöd han behöver. Blir han en stark röst med missbrukserfarenhet kan han komma att bidra med mycket viktiga perspektiv framöver.

Jag hoppas samtidigt att riksdagen som arbetsplats funderar över vilka möjligheter de har att gripa in när något går snett. Har man inte ett system som fungerar i dag kanske det är dags att börja bygga ett.

Den senaste tiden har diskussionen gått minst sagt varm om att ”Breivikbeslå” motdebattörer och huruvida det är rimligt eller inte att göra mer eller mindre långsökta kopplingar mellan normal etablissemangshögers invandrings- och integrationskritik och den kulturkrigsförande Breivikliknande hathetsen. Jag skrev om det här tidigare och uppmanade högern som vill slippa sammanblandning att tala ur skägget.

Ett tag trodde man häromdagen att man fick mer ur-skägget-raka besked än man trodde var möjligt när man såg att (avgående) chefen för Timbros medieinstitut Roland Poirier Martinsson tillsammans med Axess-skribenten Tanja Bergkvist skulle medverka på ett seminarium om genusvetenskap under parollen ”VETENSKAP ELLER VANSINNE?”. Passande för Poirier Martinsson som gärna jämför genusvetenskap med vansinne som forna tiders vetenskap baserad på skallmätning, så kallad frenologi.

Som arrangör stod omskrivna rasistkonspirationsteoretikerna i Tryckfrihetssällskapet. När det blev känt hoppade Roland Poirier Martinsson snabbt av och förklarade att han i princip lurats in. Det hedrar honom och det ledde till att även jämställdisthaveristen Pär Ström tackade nej. Även Axess Tanja Bergkvist valde att avstå med motiveringen: ”Jag kommer inte heller att delta om alla andra hoppar av.”

Samtidigt kan jag tycka att det är lite märkligt att Roland Poirier Martinsson inte kände till Tryckfrihetssällskapet, om han ändå basar över Timbros medieinstitut torde det vara närmast tjänstefel att inte känna till dem eller vad man tackar ja till. Men som sagt – både han och Timbros VD Markus Uvell har varit extremt tydliga med vad de anser om Tryckfrihetssällskapet därefter.

Axesskribenten Tanja Bergkvist not so much. Hon visar sig i stället låta som en tvättäkta rättshaverist och passar på att länka till rasistsajten Fria Tiders artikel när hon kommenterar hos Pär Ström. ”Diverse journalister twittrar och “varnar” deltagare är ju för att de är rädda för medial konkurrens, de vill ha åsiktsmonopol och de vet att du utmanar det. Enligt artikeln på Fria Tider som jag länkade till i min kommentar ( http://www.friatider.se/timbro-smadar-tryckfrihetssallskapet-efter-vansterkrav ) så ska ju debatt ha pågått på twitter” skriver Bergkvist i sin kommentar som också fortsätter i yrvaket konspiratoriska stil.

Så om Roland Poirier Martinsson tar sig ur rasseföreläsningen någorlunda rakryggad (med en viktig läxa i bagaget: ”kolla upp sammanhang innan du tackar ja”) ser det värre ut för Tanja Bergkvist. Axess gick förvisso ut och markerade mot främlingsfientlighet i något slags klargörande manifest häromdagen men med personer som Bergkvist på krönikörs- eller medarbetarlistan lär kritiken om att de fiskar i mörka vatten knappast tystna.

Alla har vi väl i veckan tagit del av Ekots utmärkta granskning av de svenska vapenaffärerna och de kontroversiella avtalen, och planerna på en vapenfabrik, med Saudiarabien. De inblandades lögner, vilseledande svar och märkliga undanglidanden har också varit en viktig del. Journalisterna Daniel Öhman och Bo Göran Bodin lär helt säkert prisas för sina reportage.

Avslöjandet att Exportkontrollrådet varit informerat, och ljugit om det bland annat för oss, och uppföljningen i SvD i dag är naturligtvis graverande för alla inblandade. Inte minst försvarsminister Sten Tolgfors (M).

Som jag ser det är dock inte personalfrågan – vem som får avgå och vem som får sitta kvar -det mest centrala. Före detta försvarsministern Leni Björklund (S) och nuvarande diton Tolgfors är tillsammans med sina statsministrar Göran Persson och Fredrik Reinfeldt samtliga ansvariga för det som hänt. Och har det varit så att de agerat helt i strid med riksdagens traditioner, gått bakom ryggen på viktiga kontrollinstanser och ljugit och mörkat på ett sätt som avviker från hur man gjort tidigare är det i princip så allvarligt att man kunde kräva Tolgfors avgång och Reinfeldts offentliga och fullständiga avbön och förlåt, hand i hand med Persson och Leni Björklund.

Men den svenska vapenexportspolitiken präglas av en samstämmighet där hyckleriet närmast är att betrakta som praxis. Visst kan Tolgfors avgå. Men om politiken och lagstiftningen inte förändras är inte mycket vunnet av Ekots utmärkta arbete.

Vi sitter här och säljer vapen till åtskilliga vidriga diktaturer helt öppet. När vi kollar lite bakom kulisserna visar det sig att vi är beredda att bygga vapenfabriker åt dem. I Tunisien användes sannolikt svenskt krigsmateriel mot demonstranterna under den arabiska våren. I Bahrain användes också sannolikt svenska vapen mot det folkliga upproret.

I Sverige tycker folket att detta är fel. Det går helt emot folkviljan. Men politikernas lösning är inte att ändra lagen. Politikernas lösning är att hyckla och ljuga – vi säljer som bekant mest vapen i världen per capita – och det undergräver förtroendet inte för enskilda ministrar utan för politiken och för demokratin.

Ett demokratikriterium för bistånd har införts. Vi hjälper alltså inte länder som har för vidriga styrelseskick att överleva.

Men för vapen gäller inte samma sak. Där säljer vi gärna, så att de kan fortsätta upprätthålla sina repressiva diktaturer. Och de gör det med vårt mandat.

Det enda som är rimligt nu är att Socialdemokraterna, Moderaterna och alla de andra genast slutar hyckla, larva sig, ljuga och mörka. Och i stället inför skarpare lagar, bättre insyn och skärpta rutiner för att kontrollera att allt går rätt till. Gör de inte detta – det är då avgångskraven bör komma på allvar.