Hon som förstår

Du har bråttom när du låser dörren till lägenheten som inte är din. Polislåset- en viktig detalj i det här funkishuset där en salig blandning grannar bor - knarkare, unga singlar och en och annan gubbe. 

"Ta vad du vill men lämna fanemig Sookie ifred", tänker du om kattungen som du vet fortfarande sitter i hallen och lyssnar efter dina steg. Just det, bråttom. In i hissen som har en sådan där funkisdörr som tar en evighet innan den går igen och en ful klisterlapp bredvid knappen - ett gult märke med en tecknad gubbe som har fastnat med huvudet mellan hissen och två våningar, någonting i den stilen. Svårt att förklara, en bild säger mer än tusen ord, speciellt i det här fallet. 

Hissen tar också lång tid. Du fumlar med hörlurarna som trasslar. Trasslar alltid när det är bråttom. Äntligen bottenvåning och ut genom funkisporten. Du vet, en sådan där med kroklås du måste dra i med fingret för att kunna öppna dörren. Högst onödig detalj, konstig är den också. Nästan lika konstig som lukten i det här huset. Du förstår inte riktigt vad det är som luktar, eller var. Är det i väggarna?

Men nu, frisk luft och ett galler du ska gå över innan dina sulor trampar trottoar. Du ska runt hörnet, bara några meter. 

Där kommer hon stå och vänta, iförd ett rött, glansigt fodral du aldrig riktigt gillat men accepterat för att det är hon som bär det. Du längtar efter henne och kurvorna. Du vet att du kommer hålla om henne och vinden kommer leka i ditt hår när ni lämnar funkishuset. Ibland kommer ni stanna till, du kommer titta på henne och fundera. Är allt okej? Hon känns lite tom på luft, som om andan gått ur henne. Du kommer kanske känna försiktigt på hennes välfyllda delar, fortfarande varma av friktionen. Och så sätter ni igång igen. Förbi slottet och skeppsbrokajen. Det kommer gå fort. Det går ofta fort, det är så ni båda gillar det. 

Ni har mycket gemensamt. Långsamma männsikor är en sak ni ogillar. Sådana som trampar förstrött genom livets gator. Eller turister som inte fattar när det är dags att flytta på sig. Ni gillar båda sådant som verkar hårt på ytan men som är mjukt inuti. En nyasfalterad väg som fortfarande är lite varm. En allé som inte är för grusfylld. En nedförsbacke som aldrig tar slut. Du kan lita på henne. Efter att polacken i kvarteret bredvid hjälpte till med hennes problem kan du nu släppa på handbromsen.

Du ser henne nu, hon väntar med kedjan på sne, lutad mot järnstången på ett nochalant sätt som bara hon kan. Det har regnat och hon känns nästan daggig men redo att sätta fart, låta dropparna vina bort med vinden. Några rökta cigarettfimpar ligger på marken där hon står och neonskylten från Ica förstärker hennes skugga.

"Hey babe", säger hon med hes röst. Du går närmare. Beredd att släppa väskan och ta tag i henne på riktigt. Låsa upp henne och se hur hon spritter till liv som en otämjd hingst som har väntat hela natten på att få... 

... det är då du ser det - jacket. Någon har huggit med kniv. Hennes annars så glansiga svarta triangel har öppnat sig och innehållet väller ut likt ett ilsket vulkanutbrott. Det fullkomligt sypr gult vadd. Du tittar förskräckt på henne. Har hon inte märkt nåt? Helt plötsligt är funkishuset som luktar och hissen med det fula klistermärket långt borta. "Är allt OK", frågar du darrande. Hon svarar inte. Du sväljer några gånger, ser dig förvirrat omkring men bestämmer dig för att försöka ändå. Du är torr i munnen men redan försenad.

Du leder henne till gatan, bort från tryggheten och ut i det vilda. Hon rasslar lite men verkar fortfarande inte berörd. Du bestämmer dig för att spela cool, låtsas som ingenting och sätter dig försiktigt på vulkanutbrottet. Du börjar trampa iväg från funkishuset och innan ni korsar gatan där du vet den tunga trafiken tar vid, viskar du försiktigt i hennes styre: "Älskling, jag tror det är dags att besöka polacken i kvarteret bredvid igen". 

Det är tyst ett tag, sen rasslar kedjan till. Du vet att hon förstår, det gör hon alltid.