"Har kallats hjärtlös och landsförrädare"
Nyheter24:s reporter Viktor Adolfsson skriver om sina (i det närmaste obefintliga) känslor för det svenska landslaget.
Viktor Adolfsson är reporter på Nyheter24 med fokus på politik och internet. På torsdagar skriver han kolumn.
Följ honom på twitter @viktorado.
Senaste gången jag jublade, ja eller ens blev glad, över att det svenska landslaget i fotboll gjorde mål var när Zlatan klackade in en hörna mot Italien i EM 2004. Tills nu då. När Rasmus Elm satte 4-4 på Olympiastadion i Berlin kom känslan tillbaka.
Jag är normalt sett hundra procent fokuserad på mitt klubblag. Varje landslagsuppehåll är en skön ledighet eller ett ovälkommet avbrott. Varje landskamp är en gäspning.
När Miroslav Klose gjorde 1-0 och 2-0 log jag. Både för att jag tyckte det var roligt att se alla landslagssupportrar bli mer och mer upprörda och för att jag verkligen gillar tysk fotboll. När Mesut Özil satte 4-0 framför ett passivt försvar garvade jag högt.
Jag har blivit kallad hjärtlös. Jag har blivit kallad landsförrädare. Men vad kan jag egentligen göra åt att jag inte känner särskilt mycket för det svenska landslaget? Jag tycker inte om "läktarkulturen" och jag har minst sagt svårt för bevakningen av landslagsfotboll. "Sverige stod stilla"? Nej, matchen sågs av en dryg tiondel av landets befolkning.
När den där rödhårige smålänningen satte kvitteringen i tisdags sa jag ingenting. Men mitt hjärta hoppade till lite extra. Nästa match lär dock bli en axelryckning återigen. Jag trivs bättre på en allsvensk arena en höstmåndag eller på en Korpenmatch där jag själv spelar. Där kan jag uppleva glädje på riktigt.
